Ibland undrar man hur man ska få tiden att räcka till. Till att umgås med barnen, till att få till heltid på jobbet, att få in barnens aktivieteter, sina egna vänner och på det sin träning. När hinner man träna?
Denna vecka har vi rätt tajt av många anledningar, och redan i början på veckan såg jag antalet 3 framför mig istället för mitt sedvanliga må-bra-antal 4, iavseenden träningspass dvs. Det kändes inte helt bra. Jag har ju suget! I samma mening vill jag dock säga att jag tycker man SKA ställa in träning ibland. Jag tror det är bra. Bättre än att pussla till max för att få in varje litet träningspass. Jag tror på att slappna av och tillåta sig prioritera annat också för att inte ätas upp.
Men finns suget ska man ta vara på det. Som ikväll då. Jag hämtade barnen och klämde ner dem i cykelvagnen som rymmer två barn trots att de närmar sig 2,5 och 5 och är rätt långa. Läs: tunga. I en kombinerad löptur och powerwalk (uppförsbackarna – man tar inte backarna på Årstasidan av Årstaviken med 40 kilo barn + vagn) tog jag mig till Stellas simskola under 3 kilometer på ca 6-tempo i snitt. Prattempo, skulle jag säga. Med mina barn finns liksom inget annat – de surrar konstant. Och hejar rätt bra också, faktiskt. Jag fick höra att jag var både stark och snabb. De är lite partiska, men det är ändå fint att de tycker så om sin mamma, hur sant eller osant det än må vara.
Vid simskolan lämnade jag Stella med Henke som kommit dit direkt från jobbet och sedan sprang jag hem igen med Max i vagnen. Mer nedförs och lättare vagn – helt rätt sista halvan…
Kvällen var ljuvlig och genom kolonilotterna var dofterna starka som i en parfymdisk. Fast naturliga. Hägg och syren och lummiga blommor – det kändes som att jag sprang i självaste Körsbärsdalen.
Och vattnet som skymtas bakom huset är såklart Årstaviken.
Och vet ni vad? Vid sista utegymmet körde jag lite monkey bar (dvs armgång i en sån där hängande/liggande stege) och från att ha ett rekord på 4-5 steg så tog jag hela. Bara sådär! Det var knappt ens svårt och jag fattade inte vad som hände. Teknik? Det bara flöt!
Jag kände mig mer än värd att gå och träffa några vänner för mat och vin, och nu när jag är hemma efter det är jag nöjd i soffan och tänker på att jag vill gå tillbaka och klättra lite till typ nu.
Peppen!
Med det lite glada inlägget vill jag ge er pepp. Ut och jogga, lugnt och fint om det känns bäst – och njut in försommaren och den fantastiska period vi har ute just nu. Det är tankar och känslor som dessa som håller oss uppe i november och januari när det är som mörkast.