Ikväll rasslade en intressant diskussion igång i träningsgruppen på Facebook. Spelar en instruktörs kropp roll för dig som deltagare? En instruktör av större storlek hade fått den feedbacken från en deltagare (via sin chef), som undrade varför hen skulle peppa sig till att träna med instruktören ”som är tjockare än jag”. (Hej Einstein!)
Det är lite lustigt, för just idag pratade jag och några kollegor om just detta över en kaffe, apropå att jag idag lunchtränat med min (ytterst vältränade 🙂 ) PT, som för övrigt skrivit sina åsikter i ämnet här. En av mina kollegor berättade att han just sett en (manlig) PT när han lunchtränade häromdagen som var ”hur spinkig som helst”: ”Det blir man ju inte så peppad av”, sa han, och lade till att ”det vore ju som att jag skulle sälja bantningsmedel”. Åsyftandes trovärdigheten.
Så det är säkert så, att vissa behöver ha en målbild framför sig just där och då, för att veta varför hen håller på med en viss träningsform.
Jag kan säga att en instruktörs kropp inte spelar den minsta roll för mig. Inte för fem öre. En som orkar hänga med på sitt eget pass (utan större ansträngning), kör allt men med ett leende på läpparna och som kan peppa och instruera och få mig att prestera bra är det enda som betyder något. Jag har tränat för tokigt smala tjejer såväl som större än genomsnittet. Sen kan jag visserligen tänka om några väldigt vältränade att just dennes typ av pass ju ändå måste vara bra för resultat, och samtidigt fundera lätt på anledningen till att någon inte ser ut som man skulle kunna förvänta sig. Samtidigt anser jag mig själv tillhöra den sista kategorin, och jag vet ju många svar på anledningar till det, som varken handlar om för lite eller fel träning eller särskilt lättjefullt leverne, så den tanken lever inte så länge. Det känns snarare ganska skönt, hade alla instruktörer varit tagna ur Fitness Magazine (om det finns något som heter så) och framför allt verkat bry sig mer om yta än allt det andra som träning står för för mig, så hade jag nog haft svårt att känna mig hemma och peppad på det stället.
Killar har ju andra ideal de jobbar efter, som nämnt ovan, men att alla instruktörer slås mot ideal är ett faktum. Ganska sorgligt, för exakt hur stark eller vältränad någon är visar sig oftast på helt andra sätt än på det helt ytliga. Liksom vad någon faktiskt står för – och det är viktigare för mig.
Lovisa dödade för övrigt mina axlar idag. Inte bilderna ovan, idag orkade jag inte lyfta min telefon varken under eller efter passet. Jag var en trafikfara när jag höll opålitligt i styret på vägen tillbaks till jobbet.