Vissa upplever bara tar tag i en. Griper i ens inre och lämnar avtryck i svallande känslor. Det är svårt att veta hur man ska lyckas beskriva dem.
Det finns få upplevelser som kan toppa de man får under resor. De blir liksom så – multidimensionella. Inget annat kan få mig att känna och tänka så mycket på en och samma gång, det sväller över.
Igår var en sådan kväll. En magisk, som jag hoppas att kommer att minnas resten av mitt liv. Och som jag också tror kommer att förändra mig till viss del. För det är det som händer med mig under resor, varje känslomässig och insiktsfull upplevelse formar mig som människa. Jag har sagt det förut men jag säger det igen – resor vidgar minna sinnen och min förståelse för min omvärld. Bygger på ett komplext pussel som formar mig inifrån och ut. Som inte minst ruskar om lite längst där inne.
Igår såg jag en indisk storstad, genom mina ögon med guidning av två par ögon som sett mer än jag någonsin kommer kunna förstå. De lärde mig, jag lärde mig, saker jag inte visste mycket om innan.
De ytterst sjaskiga husen som utgjorde stadens dyraste område där ”ingen i medelklass har råd att bo”, de slitna ruckel och smutsiga gator som utgör majoriteten av invånarnas vardag. Ögon med insikt om en annan värld och acceptans för sin egen. Lyckopiller, stark tro till gudar som välsignar i åtta dimensioner som framgång, hälsa, kärlek och andra livsviktigheter och ritualer som ska få det att hända. Eller fånga de välsignelser man redan fått. Styrkan i många traditioner, där några kan ändras och några är… vad de är. Kvinnorna som arbetar – hårt, länge och framgångsrikt – och männen som möjligtvis (men inte i alla fall) stöttar men som inte satt sin fot i köket någonsin. Kvinnorna som sliter. Men som – med all rätt – känner lycka och tacksamhet över sin lyckosamma situation. Äktenskap som arrangeras eller sker av kärlek, där man senare år även faktiskt kan skilja sig och till och med som kvinna gifta om sig. Tider förändras. Vägen framåt är obeskrivligt lång. Färgglada salwar som pryder kvinnokroppar i alla former, eller för alltid vita om ens man lämnat jorden. Det speciella halsbandet som visar att man är gift och som efter bröllopet aldrig tas av, ens under förlossningar. Kumkumen som ritualiskt placeras mellan ögonen i välsignelserna, eller i hårfästet hos den gifta kvinnan. De barfota barnen, de tiggande äldre kvinnorna, männen som drar vagnarna med frukt eller som med bara överkroppar vidarebefordrar Vishnus budskap. Dofterna och lukterna, av avgaser, urin, misär, av mat och kryddor och havet. Havet som slår mot stranden, de små sällskapen där efter jobbet eller de tomma arrangemangen som påvisar kontrasten i myller som råder under helgerna. Gatuköken som myllrar av gäster, indiska sötsaker på långa rader och mat bland olja som sprätter, sjuder, värmer.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men kanske förstår ni redan, kanske inte. Förmodligen inte. Några timmar igår (och fragment från några dagar) har slagit rot i mina minnen för alltid.
Den andra vinkeln på detta inlägg är: En ovanlig, vanlig kväll i Chennai – händelserna.