Mitt jobb är mitt jobb, inte mitt liv

Det tog mig rätt många år att komma till den insikten. Eller rättare sagt så landade jag nog i det ungefär i samband med att jag blev förälder. Vilket sammanträffande, va? Eller inte.

Jag lärde mig säga nej i samma veva. Jag hade inget val. Att säga ja till något innebär att säga nej till något annat. Jag vill inte säga nej till min familj, mina barn, till det och de som betyder mest och de som jag är viktigast för. Om ett Ja i jobbsammanhang innebär Nej till annat – barnen, mannen, vännerna, träningen, … så ska det vara värt det. Något jag förväntas göra. Att tänka på jobbet dygnet runt och jobba många fler timmar än de jag får betalt för är inget jag förväntas göra. Och det är verkligen inget jag vill göra. Jag älskar livet, och jag vill rymma väldigt många fler saker än jobb, och jag vill orka med dem. Jag älskar att jobba också, faktiskt, men inte mer än jag älskar allt det där andra. Det är ett viktigt ställningstagande.

Jag är ingen slacker. Tro mig. Jag jobbar ofta och mycket, effektivt och framgångsrikt. Bra och duktigt. När jag börjat erkänna det för mig själv och landa i det så kommer en massa andra saker på köpet.

– Jag behöver inte överprestera på varje liten punkt. Det tar för mycket tid och energi. Det viktiga är att leverera till en punkt som gör alla nöjda. Gärna lite över, förstås, men inser jag att det andra anser vara en bra leverans av mig är det som är rätt nivå för mina leveranser, så ska jag anpassa mig efter det. Inte skapa en ännu högre nivå som inte egentligen ger något för någon annan än mig själv och min självkänsla. För den leveransen blir den som äter upp mig.

– Blir kraven för höga, på ett sätt som är övermäktigt, så säger jag nej. Ifrågasätter. Ber om hjälp att prioritera. Det är inget misslyckande, tvärtom. Någon har tänkt fel om du förväntas göra saker som inte ryms under din tillgängliga tid. Mitt egenvärde är högre! Jag är för bra, det är väl självklart att jag inte ska jobba gratis?!
Det förstår alla runtom mig också (om jag är på rätt ställe). Det är värt att tänka efter och be om hjälp i tid, det kostar betydligt mer att gasa på och krascha.

– När jag började säga nej fick jag mer pondus. Jag blev en bättre ledare. Att kunna säga nej har helt ärligt enbart varit positivt i min karriär. Överväg alternativen och förutsättningarna och våga säga nej istället för att ge ett automatiskt ja. Självklart säger jag Ja till en massa saker också, ”jag löser det” är kanske mitt vanligaste uttalande när jag tänker efter, men att våga prioritera och delegera är nyckeln. Släpp på kontrollbiten, lita på att andra också kan. Alla växer av förtroendet.

Några ord om saker jag ofta tänker på och diskuterar med mina vänner. De som också levt hela sina liv med prestationskraven, Duktig Flicka-syndromen eller ”kardborrekvinna”-beteendet (när allt som kastas upp har en förmåga att fastna på just en själv).

Det finns många andra saker jag tänker kring detta, men dessa insikter kan vara några av mina allra viktigaste.
Vilka är dina tips eller utmaningar?

20140403-122434.jpg
Min morgon på Kajen. Livet. Så fint.

Följ mig!

Mer läsning...
Att prata om barn och skillnaden på barn 1 och 2 vs barn 3