Det är tvära kast nu, som nämnt i bloggen tidigare under veckan. Och idag har inte minst varit en utmaning. Max har opererats, en ”okomplicerad” operation men dock under narkos (läskigt/jobbigt i sig) och som innebär att han nu efteråt har ont, så ont, i sina ögon. Maktlösheten i att se sitt barn lida! Usch. Vi vet att allt går mot det bättre hela tiden (och vad jag idag tänkt på alla som lever i detta konstant och utan samma ”självklara” utgång) men påskhelgen lär inte bli rakt igenom en promenad i parken, för att uttrycka det milt.
Liten kille i stor skjorta. Vårt hjärta.
Att Max är både en tapper kille och en sköning är dock inget nytt. Långt efter första starka medicineringen fortsatte han med skönaste reflektionerna och diskussionerna med alla han träffade på och när han på eftermiddagen vaknade ordentligt för första gången efter att ha vaknat ur narkosen följt av tre timmars ytterligare lur frågade jag hur han mådde för att kolla läget. Man kan bli lite illamående tydligen. ”Mår du dåligt, Max?” ”Nej”. Jag borde omformulera mig för att få ut lite mer och inte ställa så rak fråga tänkte jag, och följde upp med ”Hur mår du då?”. ”Toppen!” svarade en groggy Max. Sötaste!
Nåväl, den går inte direkt till historien som en av de roligaste dagarna men väl en av de mest känslosamma och jag placerar den noga i mitt minne. Det är ändå ett jobbigt men på många sätt fint sådant. Skriva om dagen kommer jag göra under lösen som alltid tidigare om det här ämnet (liksom alla jag anser vara i facket ”känsligare” för mina barn) men skriva ska jag göra, för Max skull. Vår lilla superhjälte. Stabil, modig, tapper och härlig. Unik på många sätt. Inte bara för sin ärftliga nystagmus.