Nu har vi bott i hus i lite över en månad. Det känns som en evighet. Naturligt och normalt. Rätt, liksom. Vilket är ganska lustigt, för ingen av oss var överhuvudtaget övertygad om att vi alls skulle hamna i hus, någonsin. Ingen dröm, ingen övertygelse över att det är bäst för barn.
Och så var vi rädda för arbetet, det som skulle ta tid från våra ”riktiga” intressen.
Att komma hem till det här efter jobb och skola. Rätt härligt.
Visst är det jobb och vi har så otroligt mycket kvar att lära, men vi har också sug att lära oss. Vi tar en sak i taget, och eftersom vi inte har några större måsten t.ex i renoveringar eller så, så tar vi saker lite i den ordning vi känner för mer spontant. I trädgården till exempel finns ingen rangordning på vad vi vill pyssla med. En häck kan stå helt knasigt eller växa vilt ut över en trapp vi faktiskt använder, men ändå går jag och plockar maskrosor eller klipper långt gräs vid en odlingsplätt vi inte använder. Ungefär så. Jag tycker det kan få vara så också. Vi gillar det som det är, och även om det finns saker som absolut kan göras så gillar jag tanken på att vi gör det i vår takt och på vår sätt, mer spontant och baserat på lust.
Fruktträd har jag inte heller haft drömmar om, men här finns körsbärsträd, päronträd, äppelträd och plommonträd. Kanske mer, jag har inte ens identifierat allt än. Och hur än det är så måste ju de tas om hand. Hos mig växer lusten att ta hand om det på riktigt, att förvara äpplen så bra så de räcker hela vintern till exempel. Dit är det dock en bit kvar, det finns mycket att tänka på för att få det att funka. Kanske nästa år. Kanske något år.
Däremot har jag ikväll gjort mitt första äppelmos som vuxen (min mamma gjorde sånt med mig när jag var liten däremot). Jag skalade och Stella skar för glatta livet. Sedan kokade vi bitarna.
Stella tröttnade och gick och la sig men själv är jag mäkta stolt över detta som hon ska få i flingorna imorgon bitti. Kolla! Mitt alldeles egna äppelmos! I varierade burkar, sånt finns det dåligt av här hemma. I år.
Plommonen däremot ligger på marken och lider. Vi äter inte marmelad ofta nog för att det ska vara värt. Så näe, jag vet inte vad jag ska göra med dessa. Som barn tog jag och min kompis Karin hand om grannarnas frukt, vi var pallnings-mästare. Gör barn ens sådant längre? Välkommen att palla våra plommon isåfall!
Organiserad pallning på pallafrukt.se. Smart koncept!
Annat jag funderar på i samma veva är hur länge jag behöver bevisa min (begynnande) husmoderlighet innan jag kan motivera att lägga vantarna på en sån här. Ojoj. Det vore hyfsat mycket enklare att göra äppelmos med den iallafall, mot att skala alla de där små äpplena. Räcker det argumentet, tro?
Den är dock mer snygg snarare än något jag behöver. I nuläget.