Att ge blod alltså. Så otroligt viktigt, och så lätt att göra gott för andra. Idag stod blodbussen åter igen precis utanför dörren till mitt jobb.
Och idag misslyckades jag åter igen med att ge blod. Jag har en blodgrupp så att jag kan ge blod till precis alla vilket inte är så vanligt, och det innebär att mitt blod är lite extra eftertraktat.
Men ändå inte.
Jag får sällan eller aldrig ge blod. Alltid har jag varit i något land som har malaria eller annat, som gör att man behöver vara i ”karantän” i ett halvår. Däremellan har jag tatuterat mig och varit gravid två gånger. Nu har jag inte bara varit i utomeuropeiska länder utan dessutom bär jag på ett virus. Chikungunya, ni vet. Så nej, jag får vänta i ett halvår till och innan dess har jag säkert gjort något annat som förhindrar mig att ge.
Chikungunyan från de aggressiva myggorna på Haiti för 2,5 månader sedan gör sig fortfarande påmind genom att jag har lätt ledvärk hela tiden och är begränsad i vissa rörelser. Fast det blir konstant bättre och är inget jag tänker nämnvärt på.
För övrigt är det härlig vardag den här veckan. Grått och emellanåt gnälligt men ändå härligt, sådär veckan före och efter frånvaro från barnen (lite för tätt dvs).
Våra barn är inte de mest matglada och harmonin vid matbordet är sällan hög, och ärligt talat så lagar jag hellre mat själv än med hjälp… Men ett undantag är panerad fisk som Stella en gång sett kockarna i Barnens Mästerkock göra och blivit väldigt inspirerad av. Så det vill hon göra, och vill hon det så vill Max det. You know the drill. Ni som alltid lagar mat med barnen – jag imponeras av er!
Fast så åt hon fyra hela fiskar sedan också. Då kändes det ändå värt.
Familjens fiskar med ströbröd/mjöl, mina med sesamfrön – kan ni gissa hur golven såg ut efter att två barn gått loss med det?