Det var länge sedan löpning kändes som ett helt naturligt inslag i min träningsvardag. Sedan i somras ungefär. När försvann det egentligen? Jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga att jag är någon extrem periodare, men olika mål i kombination med olika årstider är det som gör att min träning får allra mest variation. Spretigt? Kanske, ibland. Men ändå det som gör att träningsglädjen lever genom bekräftande mål och lopp, genom vardag och isande vindar, genom olika förutsättningar i livet generellt och förbi alla hinder som finns på vägen. Målmedvetet ofta men allra mest lustfyllt.
Jag kan ha sprungit max ett par gånger efter mitt långa Tough Viking-race i slutet av augusti. När vädret i helgen var fantastiskt vackert längtade jag ut, till promenader och löpning men tiden fanns inte – vi prioriterade annat. Så jag bestämde mig för att springa under dagens lunchrast, och njuta ljuset. Men det var inte enkelt, det var det inte. Det kändes som att jag glömt hur man gör när man tar på löparkläder, när man snörar skorna, när man springer – till och med när man öppnar dörren. Rädsla, liksom. Men jag gjorde det. Motluten var flera – jag fick börja med att klippa av snörena på mina skor för att få på dem pga att de var i princip ihoplimmade sedan Tough vikings brutala behandling (då jag senaste hade dem). Haha! Hela baksidan av kroppen var som en fiolsträng efter gårdagens brutala benpass signerat Lofsan.
Sedan var det högtrafik i trappen upp till och på Liljeholmsbron också. 🙂
Men sedan rullade det ändå på. Jag lyfte blicken och bröstet och fyllde det sistnämnda med frisk, kall luft. Kollade mot varje krön och horisonten och ljuset och satte ett steg framför det andra. Njutsamma 6,05/km * 7,2 km senare landade jag pigg och glad tillbaka på jobbet. Jag kunde! Såklart jag kunde.
Linda aka dinkelhoppare tränade hon med och hade ungefär det omvända problemet, som den duktiga löpare hon är. Hon körde styrka vid utegymmet och där fastnade jag i bakgrunden med rosa mössa som en liten prick. 🙂
Tänk vad man kan va! Bara man öppnar dörren. Och hur svårt det än känns så är det ju faktiskt inte så svårt. Ska jag? Kan jag? Såklart jag kan och ska!