Jag tycker att det där med framtidsdrömmar är lite svårt, i kategorin träning alltså. Jag har inga direkta sådana just nu, för att jag inte just nu kan se att tjusningen över extrema mål som t.ex marathon skulle kunna övervinna slitet som tiden inför det innebär. Och då menar jag inte att jag inte skulle klara av slitet, (för det tror jag att jag skulle) utan att jag inte kan se att det är värt tiden. Målet är inte tillräckligt attraktivt, det är inget jag drömmer om.
Lopp och annat som jag på riktigt drömmer om och är sugen på ser jag till att händer, och det är bara en tidsfråga innan jag gör en rolig multisporttävling som AIM challenge eller Sportkullan. Det var planen för i år, men så kom den där lilla bönan i magen emellan. Så är de regelrätta drömmar? Njäe. De är snarare flyktiga tankar om något som vore roligt, och något som kommer att förvandlas till mål istället i samma stund som de blir tillräckligt attraktiva för att vara en intressant dröm.
De drömmar jag har handlar mer om resor och upplevelser, sådana har jag många. Så näe… I träningssammanhang är det lite Go with the Flow över mina drömmar.
Fast det är klart. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag gör comeback i innebandyn i ett roligt lag även efter denna bebis, att mina barn ska upptäcka idrottens glädje och att jag ska lyckas pussla ihop livet tillräckligt bra för att kunna lägga tid på att vara en engagerad barn- och ungdomsledare och att min kropp kommer att hålla över tid och vara med mig genom nya upplevelser av både fysiskt och mentalt slag. Och den där vandrings/träningsresan till Alperna, den drömmer jag förstås om. Liksom yogaretreatet på Bali. Vandringen längs Inkaleden i Peru.
Oj, slog jag över i resor nu igen? 😉