Vi fick lite grus i utflyktsmaskineriet idag, så Båstad och Torekov får vänta tills imorgon. Istället hängde vi runt ”hemma” i Halmstad med bland annat krabbfiske och skatepark. Stella är riktigt entusiastisk kring skejtandet och vill öva skateboard mest hela tiden. När hon omsorgsfullt valde Lego häromdagen stod hon länge och valde mellan ännu en hästrelaterad historia och en skatepark, och till slut valde hon den sistnämnda. Lego Friends ändå, det enda hon vill ha numera. Jag är glad att det finns större utbud även i Friends än det mest typiskt mjuka, allt ifrån fotbollsplaner till forskningsstationer, scener och skateparker.
Skateparken av det riktiga slaget, i Sannarp utanför Halmstad arena, lämnade dock en del att önska i mina ögon. Den var å ena sidan helt fantastisk med sina 2000 roliga kvadratmeter fyllda med utmanande såväl som enklare hopp och annat, men jag kan inte låta bli att störa mig på att det är 100% killar där. I min omvärld finns gott om skateboardåkande tjej-tweenies, och att en skatepark ska vara ett så tydligt tecken på att vissa arenor är ”a mans (eller boys då…) world” stör mig. Jag tyckte inte heller att kidsen, killarna då, i vare sig 8-årsåldern eller det dubbla visade den minsta hänsyn till att mindre barn (Stella och Max) hittade ett tomt hörn att köra i utan helt plötsligt kom de dundrade på de 25 kvadraten också, som att övriga 1975 inte räckte. Stella, den i detta avseende ännu så oförstörde 7-åringen, reagerade inte på det men det är förstås bara en tidsfråga innnan hon inte känner sig hemma eller välkommen av helt andra anledningar än hur mogen hon är på sparkcykeln. Såattsäga. Fasen alltså. Vad jag vill att hon ska få ta den plats hon har sådan rätt till – idag och för alltid, på alla arenor. Jag ska göra allt i min makt för att hon ska se det som en självklarhet.
Apropå nya färdigheter så jobbar vi på lite med cyklingen här nere, när vi för ovanlighetens skull har platta vägar. Max har med mycket push och en del mutor gått från trehjulad sparkcykel till tvåhjulad, och han börjar bli både stabil och stolt. De behöver lite push i rätt riktning, våra barn. Visst kan man vänta in deras mogenhet också och bör säkert göra så enligt många barnpsykologer, men vi upplever att våra barn växer med utmaningar och bara behöver en del hjälp på traven att vilja ta sig över tröskeln. Rätt eller inte… men de hade inte kunnat cykla, simma eller ja – något – så bra om de inte pressats lite, och när de sedan väl börjar kunna (för de kan ju!) så blir de så lyckliga. Jag kan inte ta åt mig äran på mycket av deras ”större” färdigheter dock… utan det är tur att de har en mindre harig pappa. Gällande dem alltså, gällande mig själv resonerar jag helt annorlunda – jag älskar ju utmaningar. Konstigt, det där.
Iallafall så cyklade vi in till stan ihop för första gången (men det kändes dock för långt och osäkert för Max som har en bit kvar på vanliga cykeln), och Stella njöt av hela turen. Det är nytt för oss, tidigare har längre sträckor inneburit mycket klagande, och känns ändå så stort! Hennes lycka var liksom enorm, och humöret på topp. Magiskt!
Vi gick till O’learys för att se Hammarby möta Häcken, och hade en riktigt härlig familjemiddag på sportbaren. Barnen visade stor erfarenhet på restaurang och levererade äntligen, inte minst när de beställde hur gulligt som helst. Det var faktiskt Max som var först ut och noggrannt beställde ”En chicken nuggets och så en coca cola med sugrör, tack” från kyparen. Stella detsamma men med mjölk. Gullungar! Mindre gulliga när de vrålade ”faaaan!” när Häcken gjorde mål, och fnittrande förklarade att ”men så säger ju pappa rätt ofta!”. Jag hade svårt att hålla mig för skratt kan erkännas…
Och så cyklade vi hem i en tidig skymning vid 21.30 och det kändes alldeles extra charmigt. ”Men tänk”, sa Stella, ”att nästa år har vi en bebis med oss också”. Det är verkligen en familjens bebis, hon som ska komma till oss. Och även om vi ibland kan slås av nya häftiga situationer i all sin enkelhet – som att kunna ta en rätt sen cykeltur till stan och gå på sportbar – så kommer vi få ihop det när vi blir fem också. Vi lär inte bli mer bekväma, utan sova i cykelvagn funkar ju det också. Som sist vi hade en sen kväll i stan med barnen, för två år sedan, vill säga…
Det var det, om ditt och datt. Om en dag som inte blev helt som vi tänkt oss men kanske sitt allra bästa ändå.