Det här borde jag skrivit för länge sen, men bättre sent än aldrig. Det blir långt… för detta vill jag minnas hela livet.
Vi berättade för barnen om bebisen när vi var på Legoland i slutet av maj. Jag var i vecka 14, och några dagar före det hade vi gjort KUB-test. Det kändes som den nivå av ”säkerhet” vi ville ha innan vi vågade berätta för dem och samtidigt själva börja ställa in oss på att en ny familjemedlem faktiskt skulle vara på gång. Å ena sidan är det ganska tidigt för barn som behöver vänta länge, en ocean av tid, men 4- och 6-åringar är ju rätt smarta så de skulle fatta att bebisen behöver växa länge – och samtidigt gick det inte längre att undanhålla vänner och andra i omgivningen och vi ville såklart att barnen inte skulle riskera att få veta på omvägar.
Jag minns, förstås, exakt när och hur. Vi satt i semesterbyns restaurang och berättade vid middagen. ”Vet ni, att det växer ett litet syskon i mammas mage”. Reaktionerna var direkta och enorma. Båda två blev förvånade, men så otroligt glada! Max växte nog ungefär en decimeter när han sakta sa ”jag ska bli storebror..!” för sig själv och med det riktigt tog in innebörden av det. Stella jublade och kramades och undrade om något syntes än och hur stor magen skulle bli egentligen. Det blev mycket snack den middagen, och hela helgen – och 100% glada funderingar och lyckoskutt. Givetvis kom namnförslagen direkt; Julia för tjej och Bruno för kille (framför allt från Max) vill jag minnas.
Vi trodde att Max skulle vara lite mer obrydd och ”flyktig” i tanken på syskon, men han var den som fyra dagar senare berättade det allra första han gjorde på förskolans morgonsamling på måndagsmorgonen. Stella njöt av att dela med sig av en stor hemlighet med sina närmaste vänner ett tag.
Innan vi gjort stora ultraljudet och könet var oklart så pratade de rakt igenom om både tjej- och killnamn (nya förslag varje dag) och jag hörde inte ett ord om att någon önskade sig det ena eller det andra mer. Det kändes superskönt. När vi sedan fick veta att det var en lillasyster blev Stella ”så lycklig så jag tror jag kommer svimma” och Max muttrade lite om lillebror några dagar men var ändå glad och lämnade snabbt sina pojknamnsförslag till fördel för bådas favorit ”Lova”.
En gång i somras trodde jag att barnen gått in och börjat titta på iPad utan lov så jag smög in på dem efter en timme för att kolla vad de gjorde egentligen –men hittade då dem omsorgsfullt tillsammans ta hand om och sköta en docka som de pratade om som Lova. De tröstade och bytte blöjor. De, som inte lekt med dockor någonsin någon av dem… – det kändes så stort! De förberedde sig på sitt sätt. Mitt hjärta svämmade över, och det gör det faktiskt ofta när jag hör deras reaktioner och längtan efter ”vår bebis” (som de så gulligt säger).
Sedan dess har de pratat mycket om hur man tar hand om en bebis, hur de ska ta hand om vår och hur glada de kommer att bli när hon skrattar, och om allt man behöver till en bebis. Vi behöver köpa en vagn, mamma! Och en badbalja behöver bebisar bada i!
Stella är också väldigt gullig och kan säga saker som att ”jag förstår om du är lite trött mamma, det är nog för att du har en bebis i magen, vill du att jag ska hämta ett glas vatten åt dig?”. Och det utan att jag ens nämnt trötthet eller själv tycker att jag utstrålar det. Hennes omtanke, alltså…
De är så engagerade, och det känns verkligen lite som familjens bebis och det är så häftigt. Samtidigt så pratar vi förstås inte om det varje dag, men det finns i allas medvetande och när magen nu är riktigt stor så fastnar de allt som oftast i kramar och pussar med den och myser.
Igår var jag hos barnmorskan och barnen var med för första gången. De var så fascinerade vid stick och blodtryckmätning (alla värden finfina), mätning av magen och inte minst hjärtljud. En stor upplevelse! Efteråt fick vi en rundvandring på förlossningen och den gulliga barnmorskan visade frågvisa barn allt från förlossningsrum till förråd och bebiskorgar och stället dit nyfödda får komma ”om de är lite trötta”. De är lite sura, barnen, att de inte kommer få vara med på förlossningen men förhoppningsvis kan de komma och hämta hem sin nya familjemedlem någon dag efter. Som jag längtar efter den dagen – och de med. Världens finaste syskon.
