Det jag gjort idag – hösten och bebistankarna

Jag blev hängig idag. Ingen överraskning, kanske. Så jag fick snällt stanna hemma från jobbet, och istället inta ryggläge. Vardagsrummet är för ljust (nej, gardinerna är inte på plats än) så gästrummet fick utgöra bas.

Jag, som ju känner mig lite frustrerad över hur lite jag är förberedd för den här bebisen både vad gäller det praktiska och det mentala, gick tillbaka i bloggen och läste alla mina inlägg från mina tio sista veckor av väntan på Max – oktober till december 2010. Jag ville känna in vad som kändes annorlunda då, och vart jag var den här tidpunkten jämfört med nu.

Det var helt fantastisk läsning.

Givetvis var det mycket bebisfokus – detta var ju en betydligt mer livsstils- och kanske till och med mammablogg då. Något som talade till mig gällande det praktiska var hur jag med en bebis färskt i minne verkligen tänkte på att skaffa saker som skulle underlätta den första tiden. Jag jämförde med Stella och skaffade saker jag med den erfarenheten i bagagen tänkte att vore bra. Praktiskt men pragmatiskt utan att vara överdrivet, läser jag in.

Jag inser att jag gör samma sak den här gången – alltså jämför med en tidigare bebis – men ännu värre. Max var en enormt enkel bebis. Han sov och somnade själv var som helst och hur som helst, låg nöjt i vagnen eller slumrade i bärsele (som jag enbart behövde bära på mitt initiativ till skillnad från med vagnvägraren Stella), han var gärna nära men låg nästan ännu hellre själv i ett soffhörn eller så, han satt i en babysitter och skrattade och han åt glatt utan krångel med helamning länge men utan problem med flaska som alternativ.

Jag kan inte förvänta mig det den här gången, och måste sluta tänka att “allt löser sig”. Att allt är enkelt.  Jag, vi, är visserligen erfarna och avslappnade, men det finns ju en risk i att slå över mot blasé. Det sista jag vill är att sitta i en kanske smällkall vinter och sakna saker men varken ha ork eller lust att ge mig utanför dörren, och en bebis som kanske inte riktigt tillåter det. Göra det svårare för mig än det behöver vara.
Jag måste förbereda mig lite mer. Det var länge sedan vi hade en bebis, vi har glömt detaljer, och vi har två “stora” barn och måste inse att vi snart har en stor förändring i familjen.

En annan sak jag kan tänka på med Max är hur han inte var alls närhetstörstande, och hur enkelt det då var eftersom Stella (knappt 2,5 år) behövde ges så mycket för att ta omställningen med ro. Fast, ett år senare var han lika gosig som henne han också och han är fortfarande väldigt mycket för kramar, närhet och gos.
Den här gången vill jag ge ännu mer närhet från början. För allas skull. Jag skrev ett inlägg om det i väntan på Max, som jag idag när jag läste det kände att var otroligt fint. Såhär ska det kännas.

Jag hoppas att jag när jag någon gång tittar i backspegeln ser att jag har slösat lite väl mycket med min närhet och kärlek. Det vore det bästa.

Och hösten då? Jo, jag släpade mig ut på en liten promenad för att tanka dagsljus, och det var precis sådär vackert som jag fått för mig och reflekterade över igår. Och så tog jag ungefär 20 bilder också. Det vet vi ju efter gårdagens inlägg vad det betyder. Imorgon ska jag ta fler.


  
  

Följ mig!

Mer läsning...
ersättning vid försenat flyg
Och så kom Coronan