Jag tänkte lägga någon fin bild till det här inlägget, för runt om oss pågår den allra vackraste hösten. Döm av min förvåning när jag när jag då vid en tillbakablick i telefonen inte kunde hitta en enda bild från varken denna vecka eller förra veckan. Inte en enda.
Är det något jag verkligen brukar göra så är det att stanna upp och se mig omkring och lägga märke till något vackert – och så tar jag ett foto och fångar ögonblicket inte bara i mina lungor och i mitt inre utan också i kamerarullen.
Jag tror det går hand i hand. Jag har nog inte fångat så många ögonblick på insidan på ett tag nu igen. Få aktiva andetag som agerar välgörande längst in, få vackra landskapsbilder på näthinnan. Jag vet till och med att jag i måndags tänkte att det var en helt galet vacker morgon med dimma och sol över Årstaviken, men att jag inte hann lägga två minuter extra på morgonen för att gå omvägen om 100 meter och ta in det vackra och andas några sekunder. Hann inte. Herregud.
Det är förstås inte vettigt, och jag känner åter igen att energin läggs mellan 8-17 och i princip ingen annanstans. Fast, jag känner också att det nu har peakat och vänt och att jag nu nog har möjlighet att ta makten över prioriteringarna. Det måste jag förstås. Ikväll har jag spenderat hela kvällen i sängen, men imorgon. Då.
Vacker morgon från för två veckor sedan. Jag har dock några suddiga bilder på läsande barn i telefonens kamerarulle. Det är iallafall både en rätt och bra prioritering. Stella läser sina läxböcker för fulla muggar och Max både skriver och läser enklare ord själv numera. Jag älskar deras entusiasm över att lära sig!