Att en graviditet (i regel) är 9 månader lång vet de flesta. Det är ju dock en tid som kan upplevas väldigt olika – precis hur lång som helst eller som att den faktiskt flygit förbi relativt snabbt. Ofta känns det som att den går väldigt mycket snabbare om man redan har barn – för då finns inte utrymme att tänka så mycket på det. Veckorna tickar på.
Jag kan väl tycka att tiden gått relativt snabbt, men ändå så känns det som väldigt länge sedan jag började förstå vilket tillstånd jag var i.
Faktiskt så kände jag någonstans redan under Blogger Boot camp i mars att något kanske var på gång i kroppen. Jag kände mig stark hela dagen men ett litet frö av misstänksamhet grodde. Fröet visade sig som ett tydligt plus på stickan några dagar senare.
På Island var tillståndet officiellt privat, och jag var i vecka 15 och magen hade börjat växa.
Sommaren kom med långa sköna dagar, och när vi var på Santorini var jag i vecka 25.
Och så kom hösten och nu står jag här, på vår gata som är av allra höstigaste slag, och vet att det är sluttampen nu. Fyra veckor kvar till beräknad förlossning, och eftersom både Stella och Max kommit +/- 2 dagar ifrån så räknar jag med något liknande nu.
Den har varit ganska lång ändå, kan jag känna. Men, det som väl egentligen känts mest jobbigt är att under hösten känna mig utarbetad och med det både mentalt svag och labil. Lägga all energi jag haft på jobb men med det inte orka något annat (och knappt det), och ha haft allt för lite (läs: obefintlig) tid för den vila och återhämtning jag behövt och behöver. Det har kostat nu på slutet, och det finns fler anledningar att dra i handbromsen och fokusera på det som är viktigt. Det behöver både jag, lillasyster och resten av familjen.
Fyra veckor kvar nu.
Den där checklistan speglar lite vart jag är mentalt med den här graviditeten. Den – och mina tankar, hur redo jag är, lämnar en del att önska. Men nu ska det bli ändring på det!