Mina barn var så fina igår. På väg hem från skolan berättade jag om att jag ville skynda lite för att hinna hem och titta på Tove på datorn, när hon skulle springa live för miljön och vara en del av att leverera en sten till ett viktigt möte om miljön i Paris. Frågorna var många.`Dels väckte ”Paris” och ”Frankrike” tankar hos dem och de började prata om den information de fått både av oss och av förskola/skola de senaste dagarna. Om ”onda människor”, om FN, flyktingar och världsfred. Jag upphör inte att förvånas över deras medvetenhet, intresse för existentiella frågor, nyfikenheten och äktheten. Insikterna och empatin. Knappt 5 och 7 år liksom. Finingar.
Vi pratar också om miljön hemma, och igår förklarade jag närmare om Run for your life och om att det är viktigt att de som bestämmer i världen kommer överrens om att jobba tillsammans för att göra miljön bättre. Sedan bänkade vi oss framför datorn alla tre för att se Tove springa.
Det här är Toves gästinlägg om sin löpsträcka idag, då hon avverkade en sträcka om ett antal kilometer och med det transporterade den symboliska stenen en bit på sin väg till mötet i Paris.
Den svarta och varma stenen läggs i min hand. Stenen har hämtas från ishavets strand och symboliserar att samerna är ett vinterfolk. Den första sträckan i stafetten sprangs av en samisk konstnär. Nu är det min tur. Jag och mina kollegor på miljöavdelningen på Karolinska springer tillsammans för en bättre värld. Tankarna går till i helgen och terrordåden i Paris. Vilken värld har vi skapat med extrema klyftor och orättvisor. Klyftor som leder till fattigdom, frustration och slutligen också terrordåd. Hur kan vi bidra till en bättre och mer jämlik värld? Hur kan vi leva våra liv mer sanna mot oss själva och vår samtid? I likhet med klimatförhandlarna vill jag hitta de bästa lösningarna som leder till en hållbar värld. Frågorna är många, men inriktningen är satt och engagemanget är stort.
Jag springer vidare och pulsen börjar gå upp. Stafetten kommer att anlända till Paris och stenen kommer överlämnas till klimatförhandlarna. Tankarna går till förhandlarna som har världens ödesfråga i sina händer. Det är nu som ett bindande avtal ska till och förhandlarna har jobbat mot detta Parismöte sedan 2012. I tre år har arbete pågått och det är nu i Paris som det ska hända. 2009 var jag på klimattoppmötet i Köpenhamn, COP16. Det var förra gången världen hoppades på ett bindande avtal, men då kollapsade förhandlingarna. Det jag minns tydligast var att Christiana Figueres dåvarande ordföranden för Clean Development Mechanism var upprörd.
-No Mr. Saudi Arabia, we discussed this yesterday. Please sit down Mr. Saudi Arabia.
Saudiarabien blockerade förhandlingarna. De räckte upp handen upprepade gånger och kommenterade ovidkommande detaljer för att uppehålla förhandlingarna. Saudiarabien är en oljenation och vill sälja olja och därmed inte begränsa utsläppen av koldioxid. Tyvärr var det fler länder som gjorde likadant. Resultatet av COP16 var ett misslyckande.
Förhandlingsprocessen har ändrats till detta klimatmöte. Bland annat har alla länder nu instruerats att komma till förhandlingsbordet med färdiga bidrag så kallade Intended Nationally Determined Contributions (INDCs). Ländernas samlade bud räcker till en global temperatur höjning på 2,7 grader bedömer forskarna, men det är inte tillräckligt. Idag har medeltemperaturen på jorden ökat med ca 0,8 grader och redan nu kan stora klimateffekter skådas. Tiden är knapp, men ännu är det inte försent. Så länge det finns liv, så finns det hopp. Nu lämnas stenen över till nästa löpare…
Jag följer med intresse och ser fram emot fler inlägg från Tove. Hennes första inlägg hittar ni här.