Och där sitter hon, den stora (gah!) – Tiden som rusar

Vi tog ett grepp om nattsömnen och nu har Meja gjort tre nätter i eget rum och kommer inte komma tillbaka och ligga med sin gosiga, rofyllda lilla mjuka bebiskropp i spjälsängen bredvid mig, med öppen sida så hon kan komma upp och krypa in i min armhåla när helst hon vill, och andas ut små bebisandetag med den där ljuvliga doften mot min kropp, krumbukta ryggen och sucka nöjt i sömnen, snutta och få närhet och ge kärlek och… åh! Nog är det lite ångest allt, när man går från en fas till en annan på ett sådär nästan smärtsamt sätt.

Fast faktum är att hon ropat efter mat en gång per natt de här nätterna, och mellan de gångerna (som infallit mellan 3.30 och 05 ca innan hon somnat om i sin säng) har jag sovit tungt och djupt i vår säng, där jag haft fullt utrymme och kunnat vända mig som jag vill och verkligen kunnat slappna av. Det är ju värt, ändå. Och den tiden kommer ju oavsett någon gång, liksom varje månad när de blir äldre, äldre och äldre – de ljuvliga små knyttena.

Så, det var med andra ord lika bra att dra av ett plåster till när jag ändå redan hade ett öppet sår. Med andra ord åkte den här familjens sista liggdel in i förrådet och Meja sitter numera i sittvagn. Aj!

Lycklig är hon. Hon kan sitta med och se – för se världen vill hon ju numera. Och det är ju den jag vill ge henne! Från lilla Nacka till den stora, vida. Från spädbarnstid in i evigheten.

Så där är vi nu. Eget rum, gröt på kvällen och smaker av allt som erbjuds (idag kikärtsbiffar med spiskummin – inte ens där byttes minen mot en skeptisk) och sittdel på vagnen. Och nästan-sitta-själv – i några sekunder i stöten iallafall. Tiden som rusar!

Jag inledde dagen med att vara med och titta på när skolan hade friluftsdag med sin egna olympiad. Det gicks marsch och sjöngs hejaramsor, tändes facklor och var högtidligt och inte så lite rörande för mammahjärtat. Vi kollade på många grenar innan skolan bröt för lunch och vi gick iväg till vårt lokala centrum för samma ärende, och de där kikärtsbiffarna som serverades på Duvnäs deli.

Resten av dagen har jag spenderat i en solstol på altanen. Det känns nästan lite som att jag först idag insåg något jag inte fattat innan; Vi har på riktigt en stor altan och en trädgård att bara njuta av när det är sådant här underbart högsommarväder! Det är okej att göra det och inte fixa än det ena än det sjunde när man är mammaledig! Jag borde göra det mer – varje dag från och med nu tills det blir sommar på riktigt! Fast… Det är juni och redan sommar på riktigt! Det är en vecka till sommarlovet börjar! Tiden som rusar!

Alltså. Jag lägger ner datorn och blundar en stund (liksom Meja gör i sin vagn, som blir alldeles enormt mysig när den är fälld med hela sufletten ut). Snart ska det hämtas och sedan blir det poolbad – jag tror jag ska göra säsongspremiär för nu är graderna 28 – innan stort mellanbarn ska fixas för avslutningsfest på förskolan. snart skolbarn han också… Ah! Tiden som rusar!

Följ mig!

Mer läsning...
Höst I Åre tåg
Jag vaknade här