Det var ett grått Romme alpin med sina toppar Solklinten och Snöberget som mötte oss imorse, och det sistnämnda gjorde verkligen skäl för sitt namn inte minst på eftermiddagen. Att barnen hade så fint humör trots att snön kom i sidled och mest kändes som små pilar av is och att det var väldigt fullt med folk får ses som ett riktigt gott betyg.
Vi hade en riktigt härlig och rolig familjedag i backen. Att förutsättningarna inte är perfekta kan man ta när man är där man så länge velat vara. Det vill säga när man åker tillsammans och lägger mer tid på häng och sväng än depp och pepp. Sen kan väl sägas att barnens tävlingsinstinkter inte alltid är av godo. De vill helst tävla vartenda åk, och det är ju alltid bara en som kommer först ner vilket förstås leder till konstanta diskussioner. Stella är stabilare men Max våghalsigare, men än går störst först majoriteten av gångerna. Samtidigt så gillar jag att de har lite tävlingssinne, för det tar en långt inte bara i en skidbacken utan i livet i allmänt.
En nyfunnen favorit idag får ”juniorparken” sägas vara. Där ville de åka gång på gång, och det var riktigt kul för dem med många små hopp och ”slides”. Färre härliga svängar för en annan, men det är sekundärt. Min skidsäsong har redan vida överträffat de förhoppningar jag hade i inledningen av den. De var ju noll liksom – vem hade trott att jag med en bebis på inte ens tre månader skulle kunna åka en heldag med resten av familjen? Tack stabil kropp, stabil bebis och snälla (mor-) föräldrar för det!
Vi var förstås fulltaliga i backen även om den minsta får vänta med skidor ett par år till eller så. Hon sov mest med undantag för en liten medverkan vid lunchen. Den gör gott för sömnen, den friska luften, kan konstateras.
Nu är vi hemma och sådär trötta man bara blir av en hel dag ute i kylan med aktiva timmar. Jag tänker inte röra mig från soffan på flera timmar!
Sa jag vi? Jag tar tillbaka. Vissa verkar outtröttliga. Vad har hänt med mina inomhusbarn? Well… Jag klagar inte!
