Jag har länge tänkt att jag älskar att cykla mountainbike. Problemet är bara att jag i princip aldrig gjort det. För två år sedan, när vi flyttade från stan till hus i Nacka, köpte jag en racerhybrid för cykelpendling till jobbet i stan 12 kilometer bort – men att köra mountainbike är något jag mest kastat avundsjuka och längtande blickar efter hittills. Jag älskar det adrenalinfyllda och upplevelsebaserade, så nog borde mountainbike vara min grej?
Förra året var jag och Henke i fantastiska Högbo bruk på en cykelträningshelg, inför hans Åre Extreme Challenge-deltagande, och då hyrde jag cykel och körde lite. Jag var dock gravid och även om det var för tidigt för att påverka fysiskt så kändes det som att jag fick lite extra respekt eller rädsla inför det hela (läs mer här). Men jag fick ändå mersmak trots min feghet, och nu när jag är cirka färdigrehabad från graviditet har jag chansen igen!
Men…
Tröskeln är stor. Enorm.
För i vårt hem finns en mountainbike. Visserligen Henkes, som har extra stor ram, men ändå. Några kilometer åt ena hållet finns Hellasgården med hela Nackareservatet med hur många leder som helst och åt andra hållet, inte ens en kilometer bort, har vi Nyckelviken med fantastiska stigar och natur. Hur svårt kan det vara? Det borde ju inte vara ett dugg tveksamheter kring att ge sig iväg och cykla i Nackareservatet!
Fast faktum är att jag inte lyckas ta mig över tröskeln. Det känns så stort att inte veta var jag ska ta vägen, eller när, eller hur eller… ja. För ovant bara, så ovant så det känts omöjligt.
Men idag var det dags. Senare i augusti ska jag iväg på en helg i fjällen som jag verkligen ser fram emot och innan dess vill jag känna mig lite säkrare på cykeln – och åter i den goda kondition jag brukar vara i.
Och vet ni, jag lyckades ta mig över tröskeln. Med god hjälp av Henke sänktes cykelsadeln så den passade mig hyfsat och så letade jag mig iväg. Körde lite fram och tillbaka för att hitta rätt men insåg att det är dryg 5 kilometer enkel väg till starten i Hellas, att det ”vanliga” motionsspåret Hellasgården 5000 meter är enkelt med bred stig/grusväg, men ändå lite kuperat vilket gör det roligt – och att det sammantaget med hemresan blir en perfekt runda på ca 16 kilometer. Toppen ju! Dessutom var Nackareservatet, förstås, otroligt härligt och skogsstigarna inspirerande sköna. Alla rätt!
När jag cyklade tänkte jag lite på alla som ser träning allmänt som samma utmaning i att börja som jag gjorde med cyklingen i min närmiljö. Ni vet, som ska köpa det där träningskortet på det där gymmet för då… kan man kanske komma igång att träna. Startsträckan och det perfekta! Ungefär som att cykla mountainbike i Högbo bruk första gången, när man faktiskt har chansen att bara sätta på sig hjälmen, hoppa upp på cykeln och… dra.
Jag kom hem svettig och lycklig efteråt, och med enorm mersmak på mer. Nu vet jag ju hur enkelt det är! Fast, jag har ändå siktet inställt på en kurs – hoppas jag kan få till det någon gång snarast möjliga. Fast innan dess blir det en tur till Hellas och Nackareservatet igen – nu vet jag exakt hur jag ska göra och var jag ska ta mig – bara en sån sak!
