Det syntes redan imorse, att den här dagen skulle bli alldeles speciellt vacker. Solen lyste in mot den vita adventsstjärnan på ett helt magiskt sätt, som inte riktigt lät sig fångas på lins. Ljust, vitt, intensivt – vilket inte är så enkelt såhär mitt i december, när solen knappt når upp över trädtopparna ens mitt på dagen.
Det här vädret är verkligen optimalt för Stockholm. Ett snötäcke på en decimeter gör under för ljuset och känslan, och några minusgrader känns rejält kallt men är ändå inte alls ohanterbart. Vissa påstår att köldgraderna känns tuffare i Stockholm än i våra nordligare delar, men det vet jag inte om jag håller med om. Det handlar om att klä sig ordentligt, och ha rätt inställning.
Idag hade vi rätt inställning, jag och min kompis (som börjar jobba när vi kommer hem – sorgen i att våra ljuvliga dagar ihop väldigt snart är över, alltså..!), så vi tog bussen till Henriksdal för en långpromenad i lite omväxlande omgivning. Nackagatorna är härliga, men ibland är det skönt med något annat.
Och ja – dagen var verkligen så vacker som morgonsolen ville berätta och som solen som stod mitt på himlen under dagen fortsatte påtala – även om det var som att spendera en hel dag i solupp- och nedgång. Krispigt, friskt, välgörande och glödande – så var decemberdagen idag.
När jag kom hem vid 3-tiden gjorde solen ett sista glödande framträdande, innan den lämnade över till en enorm fullmåne. Bättre än såhär blir inte en decemberdag – inte i Stockholm iallafall.
Jag avslutade kvällen med ett fantastiskt yogapass på en studio på Söder, som min kompis bjöd med mig på. Det var helt enormt välgörande, och även om jag just innan kände mig som en klart underpresterande mamma (som flyttade pepparkakshusbygget framåt en dag för att kunna få till passet) så var det en betydligt bättre version av mig själv som lämnade Söder efter 90 minuters magi. Det var 100% barn för mig i helgen och är så även de kommande dygnen så jag vet att det både var välbehövligt och välförtjänt.
