När vi så sent som i torsdags eftermiddags ännu inte bestämt oss huruvida vi skulle åka till Åre eller inte, så gick vi in och kollade väderleksrapporten. Den sa +3 och sol denna lördag, och det blev faktiskt lite av spiken i kistan – det som gjorde att vi valde att åka upp. I mina Åredrömmar skulle jag äntligen få njuta höst i fjällen, och i sol glimrar löv lite extra.
Däremot hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur denna dag skulle se ut – den överträffade mina höstförväntningar ungefär oändligt.
Vi började dagen med frukost på Åre bageri (så mysigt, och frukostbuffén kostade 120:- vilket får ses som ett kap), och sedan gick vi tillbaka till Åre torg för att börja vår klättring mot toppen. I somras sprang Henke ”Vertical K” som är den väg som är allra kortast upp till Åreskutans topp och med det också den brantaste, och den ville han presentera för mig. Inte springandes dock, utan genom en promenad i lagom tempo – och det räckte kan jag säga. Vi pratar helt enkelt inte promenad, utan konstant klättring. Steg för steg, höjdmeter för höjdmeter. I de brantaste partierna behövs rep för att hålla sig i, och i de minst branta bränner låren ändå varje steg.
”Det här är ett grymt träningspass!”, sa Henke, men själv känner jag något helt annat;
Det är det här jag tränar för.
Vi hade en så fantastisk dag. Vi började nere vid torget och snitslade oss upp genom pisternas guldglimrande växter, via ljungklädd mark just i gränsen till högzon, där utsikten mot Åresjön kanske är som alra bäst, och hela vägen upp till toppen. Från högzon låg snön först som ett lätt frostlager men mot toppen som ett flera decimeter tjockt täcke, och konstant i en lysande sol, en vindstilla himmel och en glimrande, vacker värld. Jag saknar ord att beskriva vår topptur idag.
Vi gick i ganska sakta mak – det var jobbigare än jag trott (och lera, is och snö gör förstås sitt till) – och nådde toppen på ungefär 2,5 timmar.
Efter en fika-lunch med kaffe och mackor gick vi ner igen. Liftarna går alltså inte alls den här perioden på året, så vill man uppleva höst på Åreskutan så är det att gå upp och ner igen som gäller. Det gick förstås snabbare, men is och hala stenar gör inte under för farten och det tog nästan två timmar att komma ner också. Njutning total precis hela vägen (men på slutet infann sig absolut längtan efter att gå på rakt underlag…).
Jag kan tänka mig få saker som skulle kunna ge mer välbefinnande en lördag i oktober än just detta. Lugnet är så påtagligt, och det kanske låter lite pretentiöst men det är som att hela berget, Åre och världen tar några sista riktigt lugna andetag innan en mer intensiv period tar över igen. Jag försöker bara ta in det, och ge mig själv det lugn som omgivningen inspirerar till.
Höst i Åre. Jag har fått mer än mina drömmar någonsin vågat önska sig.