Någon mer än jag som är ambivalent gällande årstid just nu? Den är ju trixig, den här perioden i mitten av mars i det avseendet, men egentligen kanske det mer speglar mitt inre än något annat. I helgen i Åre fick jag kanske inte panik men det kändes helt orimligt att den kanske utgjorde min sista skidhelg för den här säsongen. Redan? Vi har valt bort påsk i fjällen i år då den ligger så sent och vi blev lite osäkra om i alla fall just Åre skulle vara värt det med barnen då. Även om vi har egen lägenhet så förlorar vi mycket hyresintäkt av att ha den själva så det behöver vara aktiva beslut – även om vi lovat oss själva att aldrigaldrigaldrig låta det vara avgörande för ett beslut. Så, det var inte bara det. Mer att det finns annat som kan vara härligt också, kanske dra bara påskens långhelg till någon av hemmaorterna (Borlänge eller Hestra dvs), och kanske vill faktiskt barnen vara hemma en ledighet för ovanlighetens skull? Och inte minst kände att vi att vi behöver jobba. Nu när jag är egenföretagare känns det viktigt att jobba när möjligheten finns, och då mitt uppdrag sträcker sig till sista maj och resten av året (givetvis) ännu är oklart så bör jag köra när chansen finns. Nog för att jag haft strödagar både här och där och helt sportlov (jäklar vad ”dyrt” som egen!) och jag bestämmer i mångt och mycket själv – men att jobba upp en ekonomisk bas i företaget såhär i början är förstås viktigt – lika viktigt som att lyckas leverera bra i det uppdrag jag är. Hehe.
Så, kanske var det så?
Men det känns ju helt sjukt. I skidorterna har årets bästa period just startat, och vårvinterns dagar är eftertraktansvärda. Jag dagdrömmer om dem, kan erkännas.
Och så här då, hemma i Stockholm och Nacka. Där är det ljusets tid – det då man överraskas av att det är ljust när man vaknar och fortfarande detsamma när man kommer hem efter en full arbetsdag. Snödroppar bryter igenom i trädgården, ”ska vi inte göra den där altanutbygganden ändå?” och gatorna sopas. Än är vi inte i perioden då människor sipprar ut på gator och torg, men snart så. Snart är vi där!
Men allra mest är det kanske så att det märks att jag är en person som uppskattar många olika årstider och många olika ställen och aktiviteter. I tider av mer mental oskärpa kan den kärleken och förmågan att vara i nuet samtidigt te sig just… ambivalent.
Annars är detta en tid som ofta borgar för resebokningar. I alla fall för mig. Är det inte weekends för att möta våren – är det inte ofta så att man vill skynda sig mot nästa årstid så man gärna förstärker den lite om det går? – så är det sommarplaner som ska landa, eller någon staycation som känns välkommen. För min del blir det ingen vårweekend i år, men däremot är det mycket snack om och riva-hår-känslor kring sommarens planer. Det blir en blandad sommar med mer Medelhavet än på länge och mycket natur i norr och nordväst. Är orimligt pepp för sommarens grova skiss, som är rätt långt ifrån vår vanliga rutt. Om bara bokningar kunde landa…. Hör ni mig någon gång säga att ”jag älskar att leta och boka resor!” så påminn mig om känslan i detta nu. Phew. Men snart så, kanske. För att ha en resa som inkluderar minst 11 personer planerad men inte bokad såhär ändå kort inpå sommaren är inte optimalt. Folk tycks resa pretty much, alltså?
Så, så är läget här hos mig. Hur mår du?