Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed
åre löpning

Att vara en lagspelare i själ och hjärta – några ord om det, och tacksamhet

Igår träffade jag upp ett av mina gamla innebandylag för en after work. Vi spelade ihop under ett flertal år med seriös agenda, och gick när år eller andra intressen och förpliktelser kom ikapp oss över till att istället bilda ett C-lag. Ni vet, ett lag som inte har något med ett A-lag att göra, och där förväntningarna inte är några. Där man spelar enbart för att det är kul, för kul för att sluta (år efter år efter år) och vet att alla har mycket annat men prioriterar efter vad man kan och vill. Löjligt hög kvalitet i det där C-laget faktiskt och åh så roliga stunder! Efter föreningsstrul tog vi sedan hela laget och gick in under en annan förenings vingar, och åren där trillade på de med. 

Det är nu några år sedan laget som sådant upplöstes eller lades ner, och numera finns spelare på olika nivå runt om i Stockholm. Från seriespel i upp till division ett till korplag och allt däremellan. Och en hel del som slutat och så också, förstås. Måste ju älska när 45-åringen med pajat knä vemodigt konstaterar att nu, nu kanske det får räcka med innebandy för mig. Va, redan? Hur känns det, kan du ta det? Ledsamt? Tomhet? Tacksamhet?

Lite så. 

Det diskuterades ett antal skador, knäoperationer och andra men för livet igår, också. Jag har varit förskonad, kan jag konstatera, och är tacksam för varje år det fortsätter vara så. Men de är starka, många, med trippla operationer och +40 år bakom sig och still going strong med glädje.
En parallell tråd kring det var kring hur mycket vi verkligen haft med oss rörelsen genom livet, och hur mycket det fysiskt gett oss. Hälsa och träningsglädje, genomgående. Men samtidigt – har det gjort oss mer hållfasta eller tvärtom? Vad har bekostat samhället mest – våra skador eller någon med icke-rörelse och kanske sjukdomar till följd av fetma? Intressant att prata om. Men ingen hade, knän, ryggar och fotleder till trots, kunnat tänka sig att göra andra val. Så värt det det varit och fortfarande är. 

Innebandy är en så sjukt rolig sport, helt enkelt, och förutom det så måste jag säga att just det där laget, som jag hängde med igår, är så speciellt. Hela jag fick energi av att svepa undan gardinen in till ett chambre separee på Downtown Camper och se ett 15-tal av dem där. Snacket djupare än vad det borde kunna vara bland människor man inte träffat på superlänge (0-10 år typ), minnen ihop så starka inte minst för att känslorna ihop varit det. 

Vi hade långa och fina reflektioner kring idrotten och lag så liknande. Det är ju det som är speciellt också, att vi alla älskar sport och inte minst lagidrott, har tankar kring numera barn och deras idrottande och hur lag och hela idrottsrörelsen fungerar (eller borde fungera), spelar- vs tränarperspektivet. Många av oss tränar numera barn; våra och andras. Jäklar ändå vad jag brinner för dessa frågor. Min frustration kring barnens idrott är stundtals rätt stor hemma. Ibland vet jag inte vad som är mina minnen som barn och utövare, vad som är mina övertygelser från de jag ser upp till inom rörelsen och den vetenskap jag intresserat läser, min bakgrund som anställd på Riksidrottsförbundet i många år vilket faktiskt gett mig en större insikt än den genomsnittlige idrottsföräldern och vad som bara är iakttagelser i barnens klubbar och lag. Och olika inlägg på sociala medier. 
Men i alla fall. Det var tokintressant och kul, och jag tänkte flera gånger på hur glad jag är att jag har just lagidrottandet med mig. Det har gett mig så mycket! Om mina barn får så lite som en tiondel av den glädje och utveckling (mentalt och med människor) idrotten gett mig så blir jag en lycklig mamma. Men ja – de får välja själva, såklart! Hur mycket man nu väljer själv som barn med föräldrar som har intressen kan det ju dock kanske också skrivas en uppsats om. 

Nåväl. Min huvudidrott som barn och mycket jag byggde min identitet kring tidigt ligger i min fotboll, och jag spelade innebandy på högre nivå innan åren med dessa – men glädjemässigt och vad gäller lag-et så är gårdagens gäng speciellt. 

Jag hamnade en gång i en rekryteringsdiskussion, där jag och en fd kollega skulle rekrytera nyutexade till eftertraktade positioner och min kollega sa typ att ”det där med att poängtera att man är en lagspelare bara för att man hållit på med lagidrott är överskattat”. Hen hade inte själv det, och tyckte det var lite provocerande nästan. Jag kan förstå det, och inget är givet – men jag vet ändå vad lagidrott gjort med mig. Hur man fått lära sig ta feedback för att små justeringar kan vara bättre för laget, hur teamet går före individuella prestationer och hur man – oavsett vem som gjort vad och hur – delar framgångar tillsammans och gemensamt tar motgångar. Berömmer och peppar folk för deras egna skull såväl som allas. Hur man inte ger upp, hur man ställer upp. Relationer, upplevelser och så jäkla många roliga stunder.

Jag är så tacksam för det. (Och gårdagskvällen var härlig)

Följ mig!

Mer läsning...
Internationella kvinnodagens inspirationsdos