Jag är så lycklig! Solen sken och värmde ljuvligt idag – inte sådär givet varmt försommaraktigt men riktigt ’det finns hopp’-våraktigt, och med de små barnen på påsklov på annan ort såg jag min chans. Åkte hem snabbt efter jobbet, bytte om och drog till Hellasgården för ett varv på de älskade stigarna i Nackareservatet. Jag springer oftast och väldigt gärna i Nyckelviken som är mer eller mindre runt knuten hemma, men att komma till Hellas och välja bland rundorna där är extra lyx just för variationen. Allra mest älskar jag rundan runt Källtorpssjön, som bjuder på mer trail och steniga stigar än ren löpning. Det gör det hela mer prestationsfritt, för det går inte att ha koll på tiden överhuvudtaget. Man får klättra, måste ta det lugnt i partier för att inte ramla, bör hålla ögonen på fötterna för att inte snubbla och utöver det är det givet att komma lite fel minst en gång per runda. Det har med det där med ögonen ner på fötterna att göra, tror jag. I kombination med att stigarna i partier snarare är vilda klippor.
Men, man kan inte springa och stirra ner på fötterna hela tiden, för tittar man upp bjuds man på detta. Bland det finaste jag vet. En runda runt Källtorpssjön inte bara bör utan verkligen måste innefatta en paus här. Själen måste få sitt också, ännu mer.
Jag hann bli så sugen på att springa Höga Kusten (halvmara-) trail i september, men startplatserna tog helt slut. Så trist. Efter några år av anti-löplopps-sug så har jag blivit sugen på någon sådan typ av utmaning igen. Det var ett tag sedan. Jag tränar visserligen ändå, i lagom utsträckning, och tycker att det är oerhört skönt att gå på vilja och knappt något annat – men det vore kul. Ett lopp för upplevelsen, sådär som jag vill ha det.
Har du några andra förslag i gengren? Kanske helt enkelt ta ett lopp under fjällmaratonveckan i Åre i sommar och nöja mig så?