Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed
vandra med barn nackareservatet sten hjärta

Vardagsrealism aka att behöva vara en superhjälte

Ibland kan jag tänka att det inte vore hela världen att bli sjuk några dagar. Jag är oerhört sällan sjuk och vill givetvis vara 100% frisk 100% av tiden, men ibland kan jag tänka att ett par dagar själv i ett mörkt rum vore okej. Jaja, när man väl ligger där är det aldrig kul eller värt det, men jag antar att jag helt enkelt någonstans innerst inne ofta längtar lite efter en total exit från alla krav. Bara jag, i total vila.

Och igår blev jag sjuk. Meja hade magsjuka i onsdags kväll och var således hemma torsdag och fredag för sin karantäntid, men igår kväll – 46 timmar efter Mejas första – var det min tur. Så så jobbigt.

Om jag fick mitt mörka rum i avskildhet? Well. Välkommen till livet i en barnfamilj. Henke är bortrest på svensexa i helgen och jag är själv med de tre små. Uppskattningsvis en kvart efter att jag blev dålig tog Stella vid.

Det här är saker en brutalt magsjuk kvinna kan få göra som sjuk, långt ifrån tyst mörker.

  • Springa en trappa upp och hjälpa magsjuk dotter. Klappa, städa, fixa. (jag lämnar detaljerna) Komma med vatten/dricka/etc.
  • Svara konstant snackande 3-åring. Tack för att hon är en klok sådan, med trots allt stor förståelse. Jag är så imponerad av vår mysiga Meja – men hur lugn och förstående hon än är så är hon 3 år och klarar sig inte direkt själv.
  • Leta iPad-sladdar, hjälpa efter toabesök, hämta vatten, fixa mat (kall pasta från lunchen och en burk majs), osv
  • Ropa till 8-åring (som gick direkt från skolan till kompis) att INTE KOMMA IN. Ropa igen, förklara, ropa. Stay away!
  • Hantera läggningar av två. De lyssnade fint och tog stort ansvar, Meja och Max men ändå. Ni som vet ni vet, som man brukar säga.
  • …och däremellan inte göra mindre än 4 egna porslinbesök under loppet av fem timmar.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här, men jag antar att det är skönt att bara lyfta livet ibland. Jag skriver ju här om jobb och bloggbransch, om glada dagar och fina stunder på resa och hemma – men måste ibland påminna mig inte bara om verkligheten som den kan vara ibland utan också om kraven på mig själv. Att jag inte kan jämföra mig med personer i mina jobb (vanligt såväl som blogg) som har helt andra förutsättningar. Som skulle kunna välja sitt mörka rum eller sin avskildhet – eller bara sitt fokus – vare sig de är sjuka eller inte.

Och så tänker jag att ni är välkomna att ge mig en boost eller en fet medalj i detta nu, när jag sitter här i soffan strax efter 10 denna lördagsmorgon med två slöa barn bredvid mig och ett (Meja!) som fortfarande sover. Det blir en lugn dag, idag. Jag ska göra minsta möjliga, och hoppas få med mig barnen på det. En medalj förtjänar jag oavsett.

Följ mig!

Mer läsning...
Helgens begivenheter och söndagsreflektionerna