Åre bjuder inte på något härligt väder dessa mellandagar, det kan man inte påstå. Det är plusgrader, regn från och till, tråkig sikt och faktiskt riktigt risigt jämfört med hur det kan vara. Min glädje just nu ligger i att vi åker hela familjen tillsammans. Det är så magiskt, och jag hade inte förväntat mig det – alls. Visst stod Meja, hon som fyllde tre år för några få veckor sedan, på skidor redan förra året och kunde hålla balansen bra men med små nyblivna 3-åringar vet man aldrig hur humör och lust ligger. Den bestämmer, 100% av gångerna och oavsett vad som finns på agendan. En treåring som inte vill åka skidor åker inte skidor – punkt.
Så tänk att vi åker! Upp i backar, i alla liftar som finns här i Åre, långa backar och branta backar. Meja kör på – och hon njuter!
Henke är den som åker bakom och håller henne i sele (jag ska ärligen erkänna att jag själv inte känner mig helt bekväm med det). Utan den skulle vi inte kunna lämna barnområdet eller ens minsta barnbacken med bandet – för Meja är för liten för att behärska svängar och stopp. Lite kan hon lära sig och hon lutar sig redan nu för att svänga om det inte är för mycket lutning, och vi försöker öva att stanna behärskat – men det är en bit kvar. Det krävs viss motorisk såväl som mental mognad för det, och ärligt talat så tror jag inte hon besitter den. Med de andra två har det känts som att det tillståndet infunnit sig när de närmar sig 4, och det kan säkert dessutom vara individuellt. Jag är en klar förespråkare för att åka själv när de kan, och inte åka skidor med barn i sele om de skulle klara av att svänga och stanna själva – men innan de är där? Då är jag 100% för. Det är då en förutsättning för att ta sig upp i ett system och åka längre backar. Ha riktig kvalitet ihop, familjen. Meja är yngst, och vår åkning kan inte ske helt på hennes villkor – så är det bara. En typisk trea som får hänga med. Men det verkar funka okej för alla, det med.
Sedan kan såklart diskuteras vems skull det är för. Skulle Meja ha det roligare och bättre kvar i bara den enklaste barnbacken? Kanske. Men hon tycker åkningen är rolig, är konstant glad och verkar njuta och känslan i att vara hela familjen är helt fantastisk. I barnbacken skulle vi inte ha haft det så. Henke som åker skidor med barn i sele framför sig blir förstås helt påverkad i sin åkning, men vi åker tillsammans. Hela familjen, alla fem. Åkningen nu gör ingen skillnad för Mejas åkning på sikt – ett barn kan börja många år senare men bli en lika stabil åkare för det – men njutningen är idag, här och nu. Jag älskar att hon är glad och har roligt, att hon drar ner för alla backar (inklusive röda) utan tveksamhet och är så himla stabil. Feelgood på gränsen till magi – vilket jag tackar den omtalade och av många bannade barnselen för!
Så några tips om att åka skidor med barn i sele:
- Ha inte selen spänd hela tiden. Så fort det går så är det bra att släppa på den så att barnet själv håller balansen. Barnet ska inte räkna med ”motståndet” från selen utan hitta sin egen jämnvikt på skidorna.
- Uppmuntra att svänga och att kontrollera farten själv. Man kan leka fram framsteg i tekniken även med selens stöd.
- Inga lösa remmar i liften! Ta av remmarna när ni inte åker utför.
- Äldre/starkare/mognare barn? Låt barnet åka själv! Men, att ha med en sele för även äldre barn är inte fel. Hamnar man i för svåra backar är det en skön säkerhet att ta till – för barnet såväl som oroliga föräldrar.
- Var tydlig mot andra att du åker med sele – om det inte syns kan det utgöra viss fara. Du är den som skyddar barnet, helt enkelt.
På sportlovet kommer Meja få gå på skidskola – jag la in anmälningen för några minuter sedan. Nu vet vi att hon vill och att hon kommer att klara av det, och då kan hon få fortsätta öva mer på att svänga och stanna. Men detta jullov kör vi såhär, och nästan bara såhär.
Vill du läsa mer om att lära barn åka skidor så kika in här – här finns en massa handfasta och smarta tips om glädjen och viljan och inte bara tekniken. Ganska ofta är den sekundär, skulle jag säga.
Känner du att det låter enkelt, glättigt och som smidigt hela tiden? Det är inte sant. Vill du ha en kontrast och rapport från verkligheten som den ser ut så rekommenderar jag att du läser det här inlägget om kämpande skidåkarföräldrar aka super heroes. Som ändå tycker att det är värt det, till slut.