Jag ska inte säga att jag har resfeber direkt, men… jag har lite lågmälda känslor om jag kan förklara så. Lite kittel i magen men kanske allra mest tillbakadragna förväntningar. Det väntas en resa mitt i bekvämlighetszon och en väldigt lång bit utanför den. Det är det. Därför. Jag kan inte resfeberkittla eller wihooo-tänka, när det som väntar är så oklart. Vad har jag att vänta mig? Kommer jag klara det som jag ska? Kommer jag njuta av det? Det känns som att jag aldrig upplevt det vi förmodligen ska någon gång tidigare, även om det är lika osant som sant.
Vi sitter på ett plan, jag och Henke, och har vinkat av barnen hemma för att åka på en skidresa till Alperna. Destinationen är Champoluc i italienska Aostadalen, och vi inleder med en dag i pisten men sedan är en guide bokad. Och en eventuell slot i helikopter om väder och tillgänglighet vill sig bra.
Helikopter är inget nytt för mig, men i vinterlandskap är det det – och där jag ska ta mig ner själv i något som lär ta timtal. I ett underlag jag inte alls känner, för vet ni? Hur mycket skidor jag än åkt så är jag väldigt oerfaren i offpisten. Det är en sådan där grej som stått på min ”jag vill testa och kunna behärska för jag tror det finns en framtida njutning i det”-lista ungefär hur länge som helst. Något att utforska för att det nog kan finnas en extra boost till livet i det. Det må kännas lite oklart på gränsen till läskigt, men jag kan inte stänga dörren för sådant. Vill inte. Min nyfikenhet och vilja är för stor. Och den känslan stänger jag inte inne. No way.
Men bekvämlighetszon och längtansspirr ändå. För carvingsvängar i snörik manchester, höga alptoppar och italiensk dolce vita. Pasta, pizza, olivolja och mozzarella, parmaskinka, prosecco och rödpang. Och tid på tu man hand med min överlägsna favoritperson (av alla vuxna) i världen.
Nu åker vi!