Jag har en känsla som jag ägnat en del tid åt att försöka identifiera. Jag har inte lyckats, och Halmstad i sig har inte bidragit mer än vad vårens Corona och Svemester-snacket har rent allmänt men jag har ändå just här tänkt extra på det. Funderat över min lust och vårt beteende denna sommar. Över vad som sprids i sociala medier, och över resebeteendet denna sommar för oss svenskar överlag. Denna svemester-sommar.
Jag älskar Sverige. Vårt avlånga land bjuder på enormt varierad natur, det ena vackrare än det andra. Eller, inte för att det går att jämföra. Jag är själv Wow på så många ställen, och tveklöst av inställningen att jämförelser inte går, och bara inte vore vettigt. Vi har just lämnat västkusten med sina långa stränder och oändliga horisont, med saltvattendoft konstant närvarande om man känner efter och vi stannade till i gulliga pärlorna Trosa och Gränna på vägen från Stockholm till Halmstad. Jag har min älskade dalamiljö nära i medvetandet, älskade all ledig tid jag fick i juni i Stockholm och börjar känna längtan till nordliga fjäll som är åh så vackra! i varenda del av min kropp.
Sverige är obeskrivligt vackert, från norr till söder och väst till öst, och överallt finns pärlor som har det lilla extra. Vi har blivit duktiga att skriva om de pärlorna, från oss resebloggar till varje privatperson som har ett konto i sociala medier. Alla.
Det ger oändliga möjligheter, men jag det är nog lite det jag känner. Det är lite det här som börjat skava, tror jag.
Vi stannade till på glasstället Riccardos i Halmstad häromdagen. Det charmiga stället där top notch glass tillverkas dagligen. Det var kö när vi var där för 7 år sedan (kan jag läsa här), absolut – men inte i närheten av vad det var när vi kom dit häromdagen. Då var det runt 60 bilar på parkeringen (ja, jag räknade) och jag vet inte vad väntetiden till slut blev för vi vände. Jag orkar inte, jag vill inte.
Det skaver att små okända pärlor blir måsten som drar orimliga mängder folk, och det gör direkt ont att till exempel Vildmarksvägen med Stekenjokk blivit så välbesökt att det på riktigt får konsekvenser som att renar dör på grund av för oförstående turister. Turister i mängder. Stekenjokk. Jag har sett det i mina sociala flöden ett tag, och jag har googlat avståndet från mig för att suget att åka dit finns.
Ja, det fanns det. Nu vet jag inte.
Jag bidrar genom mina kanaler, precis som de allra flesta andra. Och jag bidrar genom mitt beteende, precis som de allra flesta andra.
Lite less.
Efter våra många år med semesterveckor i Halmstad har jag lärt mig att maxa min känsla av staden och dess omgivningar. I år gjorde vi inte så mycket av det, och det var skönt – men också lite… inte maxat? Och med det inte min mesta njutning?
Jag är så ambivalent i de här känslorna. Jag är bara människa och jag vill njuta järnet av min semester. Är en upplevelsejunkie som totalt går igång på vackra ställen, härliga pärlor och det bästa av det mesta.
Men i år känner jag mig inte lika sugen. I år, året då suget ska vara det största? Då hype och snack bäddar för just det?
Jag vet inte vad jag vill ha sagt, men vi har 5 dygn i Halmstad bakom oss och det var inte maxat utifrån listan av best of the best – men det var skönt. Fint häng, familjen, i en mysig sommarstad. Kylig luft, lugna stränder, en utekväll i stan, en del natur, krabbfiske, …
Nu har jag och Stella lämnat fina dagar i Halmstad och åkt en bit norrut för några dagar med vännerna i Bohuslän. Fokuserar på det och bara det. Sköna dagar, umgänge och en lugn inställning till allt. Runt knuten finns pärlorna, men att vara just här med just dessa räcker. Är allt.
Lite där är jag, och den första riktiga semesterveckan är bakom oss. Den var fin.