Vem orkar läsa om deppighet?

Det har ändå känts okej på slutet. Jag träffar människor på jobbet och i det känns mycket som vanligt, som det var förut, men samtidigt – jag är mer för fler dagar med jobb hemma för att hinna med liv och allt. Men ändå. Skönt, har det varit med det sociala, och energigivande.

I våras ställde vi in allt, de där sammankomsterna med familjevänner där man om mest njuter av att hänga med kompisar och tänk att det kommit och fortsätter att komma så många barn till oss, att vi nu i vårt lilla gäng är en stor drös och vuxna som trivs och barn som har relationer över åldersgränser. Vi tog upp det igen efter sommaren, och tog igen det där som vi fick pausa och saknade i våras. Då, när vi nästan inte umgicks med någon. Vi har inte haft stora fester, men träffat många av de vi tycker om.

Jag har börjat gå ut och äta igen, varit mån om att boka in mitt med mina vänner. Känna den storstad jag valt att bo i just för att jag älskar det som finns i den.

Och träningen. Efter en vår med mycket tid – all tillgänglig tid – ute i rörelse i natur som jag visserligen älskade så har det känns ljuvligt att vara tillbaka inne på gymmet igen. Jag har fått rutiner på SATS igen, och varje vecka kört pass. Crosstraining, Transformer, Pure Strength. Yoga, Pilates, Hot Release. Efter alla månader av ensam tycks passen har tilltalat mer än ensamheten i gymmet.

Jag är ett socialdjur, och även om det finns variationer i personligheter så är ju människan det. Flockdjur, liksom.

Sakta har vi smugit oss in mot en tillvaro med delaktighet i barnens idrotter igen. Att se dem utöva sin sport är ju så roligt – de älskar den och vi tillåts dela den med dem. Med barn som blir äldre är det inte så många arenor i deras liv som de vill ha en med på, men idrotten är en sådan. Ibland har vi fått och kunnat, agera chaufförer och få frikort till de 5 platserna per lag som varit en riktlinje på läktarna. Och så har vi samlats hemma vid kvällsmaten sen, och pratat om det där. De gillar det, älskar det – liksom vi. Eller så har vi fått vara delaktiga på distans, se genom livesändningar, men ändå glädjas åt att de har sitt. Träningar och rörelse, tävling och kickar, vänskap och teamkänsla.

Samtidigt har jag sedan i våras haft svårt att känna helt full glädje. Det finns hela tiden en våt filt över världen, känner jag. Den som en begränsad frihet kan ge. Visst, att inte kunna resa utomlands är ett lyxproblem och jag kan ta det, har inga problem att säga nej och inte nu. Men relationerna? Barnen och far- och morföräldrarna, vännerna och en kram. Folk betalar för att gå och bli ompysslade, omvårdnad, masserade – vi är inte bara flockdjur utan mår också bra av beröring? Relationer, vänskapsband och familj är vårt dna.

Vad vill jag säga..? Alltså, jag vet inte. Orden kommer i någon form av frustration. Jag vet att min omställning är mindre än mångas, att mina ställa in inte är dramatiska på riktigt. Men ändå. En omgång till, åtstramningar och inskränkningar, vem klarar det opåverkad?

Inte jag. Ursäkta för läsning.

Höstlovshelgen spenderas i Dalarna, bestämt sedan innan gårdagen FHM-besked – efterlängtade relationer. Världen under dagens promenad var som den känns. Lugn och stillsam, vacker och… både skör och aningen sorgsen.

Hur mår du?

  1. Har varit deppig idag pga vad som hänt i Sthlm, läser vänners uppdateringar och får sms och meddelanden. Här i UK där jag jobbar just nu är livet inte så värst begränsat. I en stad av Göteborgs storlek är det svårt att få bord på resturanger på kvällarna, människor går till arbetet och ja, vi måste bära mask i hangaren, det är okej. Frukostbuffén på detta hotellet är utbytt mot peka servering på varma rätter och inplastade övriga ätbarheter (mycket plast och packmaterial tänker vi varje dag). Gymmen är öppna, pooler likaså, mycket folk på stan. Det är rätt normalt även om KLMs pre corona 6 flighter härifrån till AMS per dag nu är en. Finns inga hyrbilar att uppbåda utan varken här eller i London och hotellrum är lika svårt att få det. Tur att vi långtidsbokat fram tills maj. Behöver åka hem en sväng till Sthlm om två veckor. Tvekar nu men behöver verkligen göra några ärenden. Tiden får utvisa hur det blir.

  2. Tror att alla drabbas av den deppigheten i vågor. Särskilt ni som fått lokala restriktioner nu förstås. Jag går upp och ner. Just idag tänker jag att jag kommer att stå ut den här vintern också. Promenader, böcker och god mat är också roligt?

  3. Ja det blev tungt nu igen. När första deppigheten i våras lagt sig kändes en sommar hemma och i Åre helt ok. Men i fredags morse när vi ställde i helgens halloweenfest blev det tungt. Och det var verkligen ingen stor fest planerad utan middag tre familjer. Men nej inte rätt just nu. Och oron har smugit sig på för vår veckor i Åre runt jul/nyår. Så delade tankar då jag samtidigt ser hur bra vi har det i jämförelse. Barnen i skolan och på sin älskade träning, båda vuxna med jobbuppdrag. Min ljuspunkt ha verkligen varit vår nya familjemedlem, valpen Zion, som gjort hemmalivet och helgutflykterna till skogen så mycket roligare.

  4. Känner mig rätt uppgiven. I våras var det ok då det ändå gick mot mkt ljus och utetid, man kunde ses utomhus. I somras höll vi oss i Sverige och mkt i närområden.

    Men nu känns det segt, alla måste ju hjälpas åt framförallt dessa närmaste veckorna så vi kanske kanske kan få en liten jul/nyår med efterlängtad familj. Jag går till jobbet, träffar våra närmaste vänner men inget annat..

  5. Ja, bara att hålla ut och fokusera på hur bra vi har det här i Sverige jämfört med alla andra länder. Jag har också fått en helt ny insikt i hur virussjukdomar fungerar, har läst massa forskning och nördar nu ner mig i att stärka immunförsvaret, för att vara redo nästa gång ett virus som detta kommer igen…

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
När infinner sig livets möjligheter till att bo utomlands?