Det har ändå känts okej på slutet. Jag träffar människor på jobbet och i det känns mycket som vanligt, som det var förut, men samtidigt – jag är mer för fler dagar med jobb hemma för att hinna med liv och allt. Men ändå. Skönt, har det varit med det sociala, och energigivande.
I våras ställde vi in allt, de där sammankomsterna med familjevänner där man om mest njuter av att hänga med kompisar och tänk att det kommit och fortsätter att komma så många barn till oss, att vi nu i vårt lilla gäng är en stor drös och vuxna som trivs och barn som har relationer över åldersgränser. Vi tog upp det igen efter sommaren, och tog igen det där som vi fick pausa och saknade i våras. Då, när vi nästan inte umgicks med någon. Vi har inte haft stora fester, men träffat många av de vi tycker om.
Jag har börjat gå ut och äta igen, varit mån om att boka in mitt med mina vänner. Känna den storstad jag valt att bo i just för att jag älskar det som finns i den.
Och träningen. Efter en vår med mycket tid – all tillgänglig tid – ute i rörelse i natur som jag visserligen älskade så har det känns ljuvligt att vara tillbaka inne på gymmet igen. Jag har fått rutiner på SATS igen, och varje vecka kört pass. Crosstraining, Transformer, Pure Strength. Yoga, Pilates, Hot Release. Efter alla månader av ensam tycks passen har tilltalat mer än ensamheten i gymmet.
Jag är ett socialdjur, och även om det finns variationer i personligheter så är ju människan det. Flockdjur, liksom.
Sakta har vi smugit oss in mot en tillvaro med delaktighet i barnens idrotter igen. Att se dem utöva sin sport är ju så roligt – de älskar den och vi tillåts dela den med dem. Med barn som blir äldre är det inte så många arenor i deras liv som de vill ha en med på, men idrotten är en sådan. Ibland har vi fått och kunnat, agera chaufförer och få frikort till de 5 platserna per lag som varit en riktlinje på läktarna. Och så har vi samlats hemma vid kvällsmaten sen, och pratat om det där. De gillar det, älskar det – liksom vi. Eller så har vi fått vara delaktiga på distans, se genom livesändningar, men ändå glädjas åt att de har sitt. Träningar och rörelse, tävling och kickar, vänskap och teamkänsla.
Samtidigt har jag sedan i våras haft svårt att känna helt full glädje. Det finns hela tiden en våt filt över världen, känner jag. Den som en begränsad frihet kan ge. Visst, att inte kunna resa utomlands är ett lyxproblem och jag kan ta det, har inga problem att säga nej och inte nu. Men relationerna? Barnen och far- och morföräldrarna, vännerna och en kram. Folk betalar för att gå och bli ompysslade, omvårdnad, masserade – vi är inte bara flockdjur utan mår också bra av beröring? Relationer, vänskapsband och familj är vårt dna.
Vad vill jag säga..? Alltså, jag vet inte. Orden kommer i någon form av frustration. Jag vet att min omställning är mindre än mångas, att mina ställa in inte är dramatiska på riktigt. Men ändå. En omgång till, åtstramningar och inskränkningar, vem klarar det opåverkad?
Inte jag. Ursäkta för läsning.
Höstlovshelgen spenderas i Dalarna, bestämt sedan innan gårdagen FHM-besked – efterlängtade relationer. Världen under dagens promenad var som den känns. Lugn och stillsam, vacker och… både skör och aningen sorgsen.
Hur mår du?
