Ekonomin som egenföretagare

Ibland tänker jag att det där med att identifiera sig som “egenföretagare”, det kan andra göra. De som levererar något som är en dröm. “Jag sa upp mig för att satsa på min hobby!” “Jag har en grym idé som jag bara vill förverkliga!”. “Jag skapar min business!”. Ni vet.

Jag har ju ingenting sådant. Jag sa upp mig för att min arbetsmiljö inte var bra längre och att jag inte såg utsikter för en tillräckligt snabb ändring oavsett vad jag själv skulle göra, och för att det fanns en annan lösning som passade mig, min familj och min kompetens bättre. Jag sa inte upp mig för att leva på min dröm. Jag är helt enkelt bra på det jag gör, det som jag utbildat mig till och sedan dess arbetat med som min huvudsakliga syssla, och jag älskar det. De många öppna frågorna och puckarna att springa på, allt som kan tas ner till bättre leveranser, alla pågående dialoger och alla tillfällen då jag får tänka till. Älskar IT-frågorna från strategi till arkitektur, affärsutvecklingen och politiken. Att jobba med många människor, vitt skilda, och inte behöva älska och lägga mitt arbetsmässiga välmående i men att ha relationer. Leverera i en större kontext. Allt det.
(Mitt sidospår med reseskrivande är en positiv bonus)

Så mitt egenföretagande handlar bara om mig. Min kompetens, typ. Det känns rätt trivialt. Det alla gör i sina jobb men med en annan anställningsform. Ibland sägs det att jag förminskar det jag gör och att jag gör det på det sätt jag gör genom att säga så, men i huvudsak känns det inte egentligen större än så.

Samtidigt så har jag ett jäkla bra självförtroende i detta numera. Min kompetens räcker långt – och i kombination förstås med min person och mina drivkrafter. Allt det som behövs i situationer där sådant jag jobbar med ska göras. Det är tuffa tider och kommer att vara, jag kommer få känna av det under vägen som egenföretagare, men jag känner mig trygg. För det jag gör och kan.

Det var en lång ingress till några rader om ekonomi. För några dagar sedan lade jag en instagram story om att jag nästan närmade mig röda siffror för året. Några ynka tusenlappar och jag skulle behöva nalla på föregående års vinst, som sitter administrativt vackert på ett annat konto bara för att särskilja. Jag kände så stor prestige i det. Vill inte behöva gå in på reserverna!
Så det jag visade lite lätt var kundfordringar. Pengar på väg in, vart eftersom. Rätt stora belopp, på det som hänt sedan jag fick betalt för den sista fakturan sedan uppdraget som avslutades på direkt anledning av Corona där i mars – med rollavslut i slutet av maj. Beloppet känns egentligen inte känsligt. Jag har flera ben i min verksamhet och många utestående fakturor till flera kunder, för jag har levererat skribentjobb kvällstid, och hur många timmar som fakturerats vet ju ingen.

Och idag fick jag betalt på en första. Nu är de röda siffrorna långt borta, och jag vet redan att 2020 kommer att summeras till ett riktigt bra år. Vem hade trott?
Jag älskar känslan att fakturera, och att få gå in i mitt bokföringsprogram och registrera betalning och se resultatsiffrorna rassla till. Så jäkla mycket älskar jag det!

Men det där med ekonomi. Det är ju inte givet. Man har intäkter och utgifter, och för min del så tar jag lön varje månad, så maxad det går utifrån vad som är skattemässigt fördelaktigt, och jag jobbar utöver det med utdelning och inte minst; rejäl pensionsavsättning. Det lovade jag mig själv när jag blev egen, att inte halka efter. Tvärtom så satt jag ned med banken för att få deras hjälp att räkna på hur mycket som är ett maxbelopp att lägga över till pension för att nå alla ekonomiska fördelar. Inget när man har AB är helt enkelt utan allt måste läggas ihop för att ge en helhetsbild.

Så det är min stora utgiftspost, och även om jag kanske förminskar mitt företagande på ett sätt så är jag sjukt stolt att jag tagit ut full lön varje månad sedan jag började för i dagarna 2 år sedan. Lika många månader har pensionen satts av, 5-siffrigt varje månad med råge, och full försäkring betalats. Heja mig!

Mitt företag har kostnader för teknik, som dator, telefon och annat, personalvård, försäljning- och relationsrelaterade utgiftsposter, kostnader för transportmedel och resor som behövs i jobbet och snart skaffar jag en första förmånsbil. Marginalerna finns. Jag känner mig tveklöst som i den anställningsform jag kommer att fortsätta att arbeta i under många, många år framöver. För att jag kan och vill.


  1. Men Lisa! Det är ju DIN dröm! Du lever ju drömmen! Och skapar din business utifrån vad du gör och de kunder du jobbar för osv. Tycker du är ascool dessutom – det du gör och kan är i mina ögon liksom häftigare och mer inspirerande än någon som startar företag för att sälja egensydda kaffeunderlägg.

    Och härligt inlägg! 👏

    1. Vilken fin kommentar, Jen. <3
      Allt handlar om att lyssna inåt, och göra som man tycker är bäst i nuet. Kanske också göra något i nuet för något man vill ha på sikt, men mestadels att veta att just nu, i denna period, är detta bäst för mig och för helheten. Det är så värt allt.

  2. Vilket peppande och härligt inlägg! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag är nyfiken på hur du upplever skillnaden i att vara egenföretagare/frilansande konsult jämfört med att vara anställd på ett företag. Du skriver här i inlägget att din arbetsmiljö inte var bra hos dig förra arbetsvidare. På vilket sätt är det skillnad nu när du är din egen chef? Tror du att du kommer att bli anställd igen i framtiden eller är egenföretagandet här för att stanna tror du?

    1. Hej,
      vilken rolig och intressant kommentar.

      Jag tror att det är att jag vet att jag bestämmer själv. Är något inte bra så kan jag snabbare och enklare byta. Jag behöver också utvärdera min situation själv, för ingen annan gör det åt mig. Det kan såklart vara bra med att vara anställd – det finns rutiner kring uppföljningen och förpliktelser kring att agera om en anställd inte har det bra osv… men det finns ju samtidigt som anställd en rätt stor risk att fastna längre i strukturer osv som inte är hållbara i längden. Kanske för att lojaliteten blir FÖR hög? Så kan det vara för mig. Jobbar på företag jag brinner för – brinner kanske för mycket för länge.

      Svår fråga om det där på sikt. För att jobba med de riktigt häftiga strategiska frågorna, de riktigt stora rollerna, i ett företag som man vill vara på så krävs oftast anställning. Kanske hamnar jag där, kanske blir mina uppdragsroller att kännas för operativa?
      Det är ingen dörr som är stängd för alltid. Eller om konsultandet blir för tufft om det tex är dåliga tider och svårt att landa hyfsat rätt uppdrag.
      Men som det känns nu så ligger det långt borta. Jag triggas hårt av att uppleva olika, att jobba i projekt med mål osv – och där är det ju ofta konsulttungt. Men det finns många år kvar, och jag lägger inte planer på så lång sikt egentligen. Nu? Japp. Rätt länge framöver? Det tror jag absolut. För alltid? Oh, vem kan veta?

      Typ så.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Två distansjobbsveckor aka I en parallell värld