Från sorgsenhet till ljusglimtar

Jag kikar in här en söndagskväll för att lyfta lite funderingar, mest ljusglimtar i smått. Men sorgsenhet? Jo, den finns där emellanåt. Egentligen började jag skriva här i början av veckan och då började jag såhär.

Jag skriver det här med tårar lite brännande bakom ögonlocken. Det är kanske inte då jag borde skriva, utan då när jag tycker att mycket känns som vanligt och jag ödmjukt och tacksamt fylls av värme för det jag har och det vi kan göra. Familjen är stark genom de här tiderna. Den är allt, mer nu än någon annan gång, och då är det tur att det är så. 

Varför jag känner mig nedstämd just idag vet jag inte. Nuläget är ju hela tiden och har varit länge. Och nog är jag både en person som genom det mesta kan fokusera på det som är bra och det som ändå går, och det är väl så vi människor hanterar kriser och alltid har gjort det. Vi tar oss fram. Vi ställer om och det går. Det är hela människans natur att göra det, och det är så hela släktet kommer att ta sig fram på sikt när omgivningen ställer nya krav. 

Men det räcker inte. Inuti känner jag mig lika berörd och dämpad emellanåt som jag ofta känner mig oberörd och njuter av nuet i det som är.

Sen kom jag av mig. Jag kände väl att jag inte skulle komma fram till något konkret, förutom att det ändå är viktigt att faktiskt tillåta sig att känna sig lite nere emellanåt av allt som är. För, om man inte släpper fram dessa känslor som äkta – hur kan då motsatsen vara exakt just det? Äkta lycka när man känner den. Som jag så många gånger spontant sprudlat om här. Innan världen förändrades av en pandemi.

Såhär skrev jag på instagram.

Men om vi ska gå från det då till vad som är det i nuläget, utöver familjen och den allmänna basen, den trygga och så fina och hela grundplåten i mitt liv, till smått och stort som pågår just nu? Lite random, sådär. Vi gör så.

Padel-hypen

Jo, jag tillhör skalan som övertygats om padelns förträfflighet i egenskap av rolig träning med inslag av boll och tävling. Min bästa sort. I våras tog jag upp fotbollsspelande efter många år med skorna på hyllan men när coronan ställde in seriespelet och jag ungefär samtidigt fick en stukad fot som sedan trilskades länge kom det hela av sig, och innebandyns lag lades ner i lite strul och en oförmåga att väcka upp allt och alla efter sommaren. Ni kan ju förstå vad padel som sport ersätter för mig? Jojo.

Det som irriterar är där utmaning att hitta tider – det är ju helt galet vilket sug som finns! Globen öppnade som padelhall för ett par veckor sedan och de 13 banorna är uppbokade ungefär 24-7 så det har inte gjort att något direkt lättat för stockholmare eller nackabor. Jag testade stället i fredags – och det var bra och kändes smått historiskt. Med tanke på anledningen och att arenor runt om landet just nu snarare känns som dystopiska monument över en tid som varit så hade jag gärna varit utan den historiska händelsen, men nu är det som det är och detta var roligt.

Jag hänger på låset i bokningsappen och jagar tider, och är glad att ha ett gäng i omgivningen som gillar att spela, mycket med bas i innebandyn genom åren i Stockholm. Älskar den bekantskapskrets jag har genom det – tjejer som gillar att samlas kring bollsport precis som jag. Men det räcker tyvärr inte – det blir lite för sällan. Hade jag fått välja själv hade jag gärna spelat ett par gånger i veckan.

Tidigare i höstas var jag i Nynäshamn och spelade i den nyöppnade hall Resfredag/Annika och hennes man satsat på i denna tid av icke-resande och hemma-landande; Nynäs padelcenter. Så rätt och oj vad bra de jobbat med att skapa en hall värd en omväg! Vi tog omvägen, jag och ytterligare 2 Stockholmstjejer aka uttråkade resebloggare; Fantasiresor/Sofia och Äntligen Vilse/Katarina. Så långt våra resor sträcker sig i dessa tider, och Sofias bloggnamn har väl aldrig varit mer aktuellt då det är enbart sådana vi kan ägna oss åt i nuläget. Förutom resor till Nynäs och en fin padelhall! Eller well. Just nu kan vi kanske knappt det, och jag kan ytterligare påpeka att denna bild inte är ny-restriktions-färsk.

Hemmafixet och höstaltanen

I början av november ägnades helgerna åt att plocka ihop tomten. Triljoner löv och sedan vårt ombygge av altanen också en hel del fler krukor och blommor att ta hand om. Det kändes lite jobbigt på förhand – tomtjobb kan göra det – men när väl höstljuset glimrar och man tar sig ut i slittåliga kläder är det mest njutning. Detta år finns ju också tiden på ett annat sätt. Jag känner sådan harmoni av att titta ut nu, på allt färdigfixat inför vintervilan. Ett litet snötäcke är välkommet, vågar vi hoppas på det i år efter förra årets blidväder?

Men jag njuter inne också, och givetvis har jag som många andra konstanta småprojekt hemma när livet i så stor utsträckning spenderas just där. Soffor, belysning, målning och ja – det är en del. Får nog skriva ett separat inlägg om det om ni är sugna på lite inredning som omväxling i denna reseblogg på halv-paus.

Dagsljus och hemmajobb

Restriktionerna har ju ökat igen och det betyder mer hemmajobb. I våras var ljusa tider en sak som gjorde pandemin lättare att leva med, i kombination med en tro om att “detta kan vara lärorikt, och när det är över fram emot hösten så…”, men nu i mörka november med insikter om omfattning större och längre så finns inget sådant att hålla sig i. Dessutom var jag rätt glad att gå tillbaka till en arbetsplats efter sommaren…. Men, att vara hemma och jobba nu är ändå ett lugn som kan omfamnas – med fortsatt fullt fokus på jobb. Jag jobbar så bra hemma! Och framför allt; möjlighet att fånga dagsljus utomhus. November förtjänar det. Världen är vacker även när den vilar som mest.

Att komma ut varje dag, oavsett väder, är det enskilt viktigaste för att jag ska hålla förståndet. Att fånga dagsljuset på dagen gör det också lättare att omfamna mörkret på eftermiddag och kväll. November njuts bra så.

Jag gjorde återkomst på gymmet efter sommaren, men hade jag inte haft Covid bakom mig hade jag inte känt mig lika avslappnad med det. Trots försök från SATS i detta fall tycker jag miljön inte känts helt hundra, med viss trängsel och redskap som inte alls görs rena till 100%. Nu pausar jag tills vi har planande kurvor. Så länge jag jobbar hemma och kan få komma ut dagligen iallafall – det är ett måste för att behålla psyket.

Utrymme för nya intressen

Jag är så tacksam att barnen får fortsätta träna, och nästan lika depp över att alla matcher är inställda. De älskar dem, men samtidigt så är deras träningsmotivation hög och kärleken till idrotterna består så allt är lugnt. Alltså – jag tillhör ju de som så starkt tror på rörelse i barns liv och glädjen idrotter kan ge, så detta ligger nästan lika högt i min bok som öppna skolor. (men bara nästan, såklart) Att helgerna är luftigare än vanligare har dock gjort att de haft tid att hitta nya intressen. Idag var de båda på Fryshuset i flera timmar för att åka skateboard, och för Max var det tredje söndagen i rad. Under timmarna som välkomnar nybörjare upp till 12 år finns instruktörer på plats och möjlighet att få lära och ta plats. Hur kul?!

Ett kalas och det vi ändå gör

Om en vecka fyller Meja 5, och det har varit ett märkligt år – stora delar av hennes femte. Hennes efterlängtade leklandskalas styrde vi om till ett ute i skogen (i spöregn, men vad gör man inte?) och hon var hundra procent nöjd med den för oss föräldrar till de två kalasbarnen lite omständiga och kyliga historien. Inget är normalt men för mig känns det viktigt att låta barnen gå igenom detta så bra det går. Det är en svår avvägning. Vi låter dem umgås med de som de ändå är med varje dag i skola och idrotter fritt även hemma. Jag förstår att folk tänker olika om det, men så gör vi. Själva har vi dragit ner i princip helt, men kan göra något enklare och distanserat med ett fåtal föräldrar till de som vi ändå träffar i samma typ av situationer. Våra barn lever ihop, så vi är i samma kretslopp typ. Bästa kompis-föräldrar och idrottstränarkollegor, men sällan och få. Mitt sociala jag, det personlighetsdrag som upptar allra största delen av mig, lider av att inte få umgås fritt.

Men min saknad av valfritt umgänge är inte i närheten så stor som jag tycker det är jobbigt med de viktigaste relationerna. Barnen och sina mor- och farföräldrar och så. Den är tung.

Så, jo. Vi är restriktiva och följer de tuffa restriktioner som ligger, men som för antar jag de flesta finns det gränser för vad som går utan att totalt ätas upp av det mörka. Vi får inte glömma att det är så, och jag gillar inte den tonalitet som är i sociala medier för tillfället kring just detta. Ett evigt dömande och viftande av pekpinnar och åsikter. Vi behöver tydlighet och vi behöver skärpa oss för varandra just nu, tveklöst. Budskapet är tydligt. Men glöm inte ett mått av förståelse för olika situationer och tolerans för det rimliga. Vi måste vara vi genom detta.

Jag vet inte inte vad det var som gjorde att jag vid det inlägg jag påbörjade men inte slutförde kände mig så låg, men det kan ha varit det där med relationerna – eller bara allt det allmänna. Huvudet upp och fokus på ljuset går ibland men ganska ofta inte alls. Det är skit, det här, och ja. Jag tror på att släppa fram det också. I allt har jag det så himla bra men ibland känns det ändå för jävligt faktiskt.

Hur har ni det?

Följ mig!

Mer läsning...
stockholm båtar långholmskanalen
Omaka örhängen och en rush in till yogan