Vi har levt varannanveckasliv jag och Henke i ett par veckor. Inte för att pausa från varandra eller familjen (tack och lov), utan för att åka till något. Det går ju att göra så nu – när hemmajobb råder. Jag hade en vecka hemma själv som betydde att sköta fulla markservicen för gänget. De är mellan 5 och 12 nu, våra tre, och det är en enorm skillnad mot hur det var för några år sedan. För, att vara själv med barnen ett gäng vardagar här och där, ibland flera, har jag fått vara van vid sedan länge – för att sedan under 2020 helt vänja mig av vid. En uppsida i nya tider, får jag säga, att slippa min mans jobbresor. Men hemmaveckorna själv pre 2020? Oh my. Oftast insåg jag inte när de inträffade att jag kämpade hårt, men när jag sedan helt plötsligt tappade tålamodet lite för lätt eller det visade sig lite för tydligt för barnen så förstod jag. Men så kavlades armarna upp och jag gick på passet igen. Mammapasset är evigt, är det – men med tre barn att ta hand om själv några dygn ett intensivare sådant än vanligt. Fast jag är väl priviligerad i det också, såklart. I att vanligtvis dela ansvaret med min man, och att på det stora hela leva himla jämställt. Vi ser bådas jobb som lika viktiga, och bådas intressen eller rätt till egentid likaså.
Så ensamvecka med barnen anno 2020? Jo, det var något helt annat än för drygt ett år sedan och före det. Barnens åldrar, osv, i kombination med hemmajobb. Som det lättat på tidspressen, det där hemmajobbet. Och med det hela stressen, vilket påverkar inte bara timmarna som sparas i restid utan hela alltet. Ork, tålamod, välmående. Hemmajobbet handlar inte om timmar i restid – det handlar om allt. Så ja, vardagarna min hemmavecka gick som en dans. Jag lämnade, hämtade, fixade, grejade, skottade och hade både koll på allt och total harmoni. Enkelt! Jag hann börja skriva ett inlägg om det. Kom av mig som vanligt.
Men sen kom helgen. Kanske hade jag ändå pusslat och fejat för mycket, sådär som det var för några år sedan när energin helt plötsligt var slut? Eller så var det helt enkelt att helgen ställer andra krav och jag åter igen fick inse att större barn också kräver aktivt föräldraskap. Mina jobbigaste duster nu, som suger energi, handlar om rimliga kläder utifrån väder (minus 10 hade vi den helgen), om rörelse utanför eventuellt schemalagda idrotter, om en rimlig dygnsrytm och hyfsad attityd och om eget ansvar för det som kan förväntas. Vi lämnar det med det.
Henke var efterlängtad på söndagskvällen då, efter ljuvliga dagar i Åre.
För det var där vi spenderade tid, en varsin vecka ungefär. I en parallell värld, både till miljö och ansvar.
Gnistrande minusgrader, ännu fler än hemma. Fantastiska backar, med obefintligt med köer. Ingen annan att ta hand om än sig själv. Oceaner av tid, nog att jobba massor i en skön miljö och till att gå ut för bättre lunchpauser.
Jag njöt Åre en vecka, åkte dagen efter den mammatrötta söndagskvällen, och januari/februari där alltså. Kallt som attan, magiskt vackert, ett ljus som växer sig starkare för varje dag. Jag älskar den perioden!
Att barnen går i skola är det som numera binder en starkast till ett ställe. Hemmet, basen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vår bas vill jag inte byta. Men hade det inte varit för skolan hade jag gärna levt lite mer nomadliv. Inte utan bas, inte utan ett hem jag älskar, men oftare. En månad av tre kanske? November i ett varmt land. Januari i Åre. Mars i Alperna. September i syd-Europa. Resten hemma i Stockholm, Nacka. Nåt sånt?
Men mer Åre, lite då och då. Mer så, ja tack gärna.
Men två veckor i rad ifrån varandra och utan att vara full styrka hemma är inte optimalt. Jag tycker att vi blir helt i ofas och att vår harmoni på helheten naggas. Det tar några dagar att komma in i, eller en vecka eller så. Vi behöver vardagar där ansvar delas och allas viljor och agendor får utrymme, och vi behöver helger med tid med familjen och jag och Henke med varandra. Så… borta bra men hemma bäst? Jo, så är det. Men för att knyta an till det jag skrev i början så tror jag verkligen på att värna varandras intressen och egentid. Det måste finnas utrymme för både och.
Hade vi inte haft corona utan hade kunnat överlappa några dagar även borta med hjälp av barnvakt på hemmaplan så hade det varit optimalt. Men ändå – det här gör vi om! Jag tror jag ska boka en vecka i mars också… vågar man hoppas på fortsatt frivilligt distansarbete då och då? Det står på min önskelista. 100%.
