Vinternjutets rörelseglädje – en världsbäst Nacka-vinter

Jag finner inte ord för att förklara hur ljuvliga veckorna som passerat varit. Vi brukar inte få så rejäla vintrar här i Nacka – om än väldigt sällan obefintliga. Men de där veckorna då vi får det, då vet huvudstadsborna (kranskommunerna inkluderade) att njuta. Det är som att varenda en vet att det är lånad tid och en sak som gäller; passa på!

Det är något härligt i det. Energin liksom, och viljan att njuta vinter på ett så maxat sätt.

Längdskidor, golfbanor och sjöar

I Nacka spåras längdspår runtom och inte minst på golfbanorna. Perfekt för mig som inte är så övertygad längdåkare och på de stålkantsbefriade långa pinnarna föredrar att inte behöva bromsa så mycket.

Att åka på golfbana är nytt för mig för i år. När jag vid ytterst få tillfällen tidigare åkt längd i Stockholm så har det varit till Ågesta jag främst begett mig. Hellas är förstås närmare, men också betydligt mer kuperat. Sen med längd allmänt så sitter det enormt långt inne. Tröskeln är hög. Men – jag känner att den är forcerad nu. På mina skidor sitter konstant tejp som håller alldeles utmärkt, så jag tar bara med mig skidorna och drar. Enklare blir det inte. Det har blivit flera mil och något helt naturligt att tänka; “jag tar ett varv i spåret!”. Givetvis har hemmajobbet bidragit. Har man en bra planerad dag går det att klämma in en mil i dagsljus på lunchen. Jag tänker inte tid, jag tänker inte prestation – jag tänker njutning och av längd blir min kropp totalt genomtrött på ett så skönt sätt.

Ja – längd kommer inte naturligt för mig, egentligen. Men, jag har sällan ångrat en tur på skidorna. Aldrig tror jag? Och jag skulle verkligen vilja få med mig barnen, eller helst hela familjen, som en allmän rörelseglädje i naturen-grej. Typiskt sådant som är svårt när jag är enda vuxen som uppskattar. Övertyga några barn? Ja. Övertyga 3 barn och en man? Nej tack.
Så mitt projekt nu är Meja. Jag ska få med henne i team längdskidor, det är mitt starka mål! Har letat skidor till förbannelse (surprise surprise att allt i Stockholm är slut en vinter som denna) och nu lyckats köpa ett gäng begagnade uppsättningar såhär lagom till snön försvinner.

Men vi fick oss ett par korta turer på de gamla värdelösa skidor jag köpte åt de stora för några år sedan. På tomten hemma, ovan, och så är det ju en enorm lyx att ha 5 minuters promenad genom skog ner till en sjö där isen ofta ligger stabilt.

Skridskoglädjen

Det är på sjön det hänt allra mest för Meja dock – rörelseglädjen. “Jag kan inte åka skridskor, men jag tror jag kan lära mig” konstaterade hon övertygad för några veckor sedan när vi för första gången åkte till en bandyplan och tog de första försiktiga stegen och numera kör hon i tempo med riktigt fina skär. Helst på sjö – för att känslan är så underbar. Isarna i Nacka har varit förrädiska trots kylan, men vår lilla hemmasjö är liten och stilla och varit utmärkt.

Eller tomten, och backarna runt omkring

Barnen rör sig så mycket mer allmänt när det är riktig vinter, och hur mycket jag än njuter av vintern själv så är det det överlägset bästa med vinterväder. Gå ut på tomten och bygga ett snowboardhopp? Inga konstigheter.

Vår egen fjälltopp

Lite överdriven rubrik kanske, för med sina 94 fallhöjdsmeter och sitt innehåll i form av till viss del byggrester från Hammarby sjöstad så är knappast Hammarbybacken i närheten av ett fjäll och knappt ens ett berg, men den är där – och i år har det varit öppet. Förra året öppnade backen inte alls, vilket nog är lite ovanligt men också påverkar hur “naturligt” jag och barnen upplevt det att åka dit. Inte alls, vill säga. Sanningen är att jag aldrig fått med mig dem tidigare – och själv bara åkt i Hammarbybacken en gång. Det var i mitten av mars 2018, ett år när vintern var ännu bitigare än årets.

Att åka i Hammarbybacken, och inte minst att där introducera familjens entusiastiska brädåkare för de roliga hoppen, har nästan varit på en stockholmsvinterns bucket list. Och så tog vi oss till slut iväg, jag och Max, igår kväll tillika första dagen med ett gäng plusgrader och duggregn. Lite symboliskt – som att vi tog avsked av vintern just där och då. Med flaggan i topp, liksom.

Mot vår?

Men det där regnet som kom igår, det består idag. Snön sjunker i snabb takt men efter de senaste veckornas maxade vinternjut känns det okej. Här i Nacka är jag redo för vår nu – den får gärna komma. Under mars och april åker jag gärna till vinter, men har vår hemma.

Vi säger så. Men försöker bevara rörelseglädjen, tiden i naturen – den som är ett av få ställen fritt att njuta dessa tider – mot ny årstid. Så får det bli.

(Ja, jag har badat också, isvakspremiär. Ställer mig inte till sekten, och behöver inte detta regelbundet. Men for the record, osv.)

Följ mig!

Mer läsning...
Om påsk, stress, världens storlek och nuet