Jag har ju beskrivit det där med hur vi sover. Hur vi varannan natt sover som kungligheter med Stella på loftet. I himmelriket, som vi säger. Och varannan natt delar säng med Max i verkligheten. Där man vet att sparkar i ryggen garanteras, och morgonen kan starta allt från 6 till 8.
Inatt är jag i verkligheten.
Och så lyfts då Max över till min säng. Krumbuktar sig lite. Plirar med ögonen som i en undran vad vi pysslar med egentligen. Väljer att somna om. Sträcker på sig lite, innan han väljer att rulla ihop sig till en liten korv. Som den bebis han är landar han med stora huvudet bak på ryggen, med ryggen svankandes och lilla rumpan putandes. Fötterna drar sig mot varandra, tårna viftar lite lätt.
Nog är han vår lilla bebis ännu allt.
Jag älskar verkligheten. Min verklighet.
Vår Max.
Sparka mig i ryggen så mycket du bara vill, älskade barn. Bara du sover tryggt och gott.
Godnatt.