Och så drar man från jobbet. I lagom stress, med den där känslan av att några timmar till (minst sagt) inte hade skadat. Lite småångest, trots det rätta antalet gjorda timmar – precis 8.
Men så kliver man in på förskolan och hämtar de små. Och några minuter senare är man på rull, mot fågelmatning och picknick. Då är jobbet både ganska långt borta och känns ganska oväsentligt.
Det behöver inte vara så svårt. Och det hinns även om man jobbar heltid. Bara man gillar läget med att få köpa färdiga plättar att mumsa på. Det duger ibland, faktiskt.
Så var det före dramat. Innan ankorna blev mätta och en riktigt stor svan tornade upp sig. Otäckt djur, det där.
Inte minst när den närmade sig. Mer. Och mer. Till slut fick jag dra fram vagnen för att skydda oss, ta Max under armen och Stella i handen och snabbt avlägsna oss. Fräsande nafsade svanen i vagnens sida och vi betraktade på avstånd medan jag lugnt försökte förmedla att den inte är farlig men kan bli arg. Gick väl sådär – skiträdd som jag var. 🙂
I 10 minuter kollade vi på säkert avstånd innan den gick mot vattnet igen och vi kunde lyckas packa ihop oss och rulla hem igen.
Första gången på evigheter som syskonvagnen användes. Bör säljas.