Tyvärr hann jag inte testa mina nya Icebugs före dagens lopp, så de fick lämnas hemma till förmån för mina gamla trotjänare Asics. Det spelade kansek inte så stor roll ändå… för greppet verkar inte vara hundra med dessa – stor skillnad mot de riktigt dubbade med dubbspik typ, meddelar Hanna. Jaha ja. Jag som bara haft ett par skor i samlingen tills nu ser dock fram emot att köra lite med dessa och se lite skillnad – sen får vi se om det slutar med riktiga isgreppsvarianter för mig till slut.
För lerigt var det, ojojoj. Här är mina fötter i startledet, och det man ser underst är undersidan av skorna, som är täckta med typ 1-2 cm tjockt lager av lera. Halt? You bet. Fast lite charmigt på sitt sätt. Lidingöloppet är inget Tjurrus, men lite tuffare terräng ändå och det såg jag fram emot!
Min tanke inför loppet var att njuta idag. Jag har inte kunnat träna så mycket på slutet (vilket alla som läser bloggen regelbundet vet), och framför allt har jag inte tränat löpning eller kört på med intervaller. Jag anmälde mig bara för att jag ändå var löpningstränad inför Tjejmilen mm, och för att jag då lika gärna kunde köra – för att ha Lidingöloppet bakom mig när jag kör Tjejvasan för första (och enda?) gången i vinter. En väg till tjejklassiker, om jag får det suget.
Så jag hade inget direkt mål tidsmässigt. Mitt mål var att njuta av loppet, att springa ”lagom”, eller kanske inte lagom – men smart. För en fin upplevelse. Runt 60 skulle kännas okej. Idag gjorde jag Lidingöloppet som en träningsrunda, snäppet roligare.
Inledningsvis gillade jag att det var så mycket luft i startledet. Jag startade i 1B, och 1A och 1B startade tillsammans. 6500 löpare utspridda på starter under 70 minuter typ, gav få tjejer i detta startled. Otroligt ovant mot de lopp jag sprungit innan! Jag kunde till och med springa och värma upp lätt inne i startfållan, härligt!
Den obligatoriska ”före-start”-bilden.
Jag la mig i det tempo som blev naturligt i min omgivning, och första fem bara svischade förbi, med skön och lätt känsla (inklusive en första mördarbacke just efter start). Det var trångt på stigarna men flöt ändå bra, och jag tog det lite lugnare i uppförsbackarna och kutade på rejält nedåt så gott det gick bland alla tjejer. Runt om var det allmänt fint, härlig skog på väg mot höstfärger, lite öppet vatten, ganska mycket folk. Allmänt härligt!
Sen kom då Aborrbacken där precis vid 5 km. Och ja, den var tuff. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte slösa onödigt mycket kraft i uppförsbackarna (denna och Karins backe vid 8 km) så jag gick faktiskt. Snabbt, men ändå. Det gjorde de flesta runt om mig, som alla sprang på samma hastighet i övrigt. De som sprang vann inte några meter heller om man säger så… Det jobbigaste var dock att sedan trampa igång benen efteråt, för även om jag gick upp så sög det i benen. Därmed tog denna kilometer lång tid (06.39!) och det blev betydligt jobbigare efter det. Kilometrarna mellan 5 och 8 var småkämpiga men inte jättejobbiga, och raksträckorna var bara sköna. Vid 8 km kom sedan Karins backe, lång och seg. Jag körde lite samma teknik där, gick snabbt en del, småjoggade lite, försökte vara rätt smart. Och väl på toppen slog det mig att det bara var två kilometer kvar så det var bara att ösa på. Så det gjorde jag, och jag kan ju inte säga att jag inte var dyngtrött för det var jag men ändå så hade jag så skön känsla så jag njöt. Ett bra disponerat lopp, skulle jag säga! Det fanns kanske tid att kapa, men varför? Idag var inte dagen för det. Tiden kändes sekundär.
Det blev 55.27. 😉
Sekundärt, men himla nöjd ändå! Nöjd över en för mig bra tid på en så tuff bana som denna (vilket km-tider som varierade mellan 4,55 och 6,39 verkligen visar), och otroligt nöjd över att jag gav mig själv en härlig upplevelse och mersmak för löpning såhär årets sista lopp – när jag egentligen är mer sugen att gå in och köra styrka framöver.
Det blev plats 492 av 6500 startande tjejer, rooooligt!
Och nej, jag försöker inte skjuta mig själv i huvudet med bananen, jag hade bara lite mycket att bära på där efteråt.
Och lite plock från kilometertiderna, varierat ja. Men ser man höjdskillnaderna (längst till höger) är det inget konstigt…
Efteråt var jag tillräckligt pigg för att utan problem bära 4-åringen på axlarna i 600 meter till bilen. Härligt ändå att må så efter ett lopp… samtidigt som det på ett sätt är lika skönt att vara kräkfärdig efteråt. Det beror lite på hur man ser det. 😉
Jag hade finaste hejaklacken på plats efter loppet, och en blomma fick jag också av mina små hjärtan, förmodligen uppbackade av det stora hjärtat.
Jag kommer nog springa Lidingöloppet igen, och då kanske jag testar 15 km-rundan. Vi får se, inget måste. Ett fint arrangemang var det iallafall och dagens höstiga men härliga 12 grader och sol-moln var perfekt får jag säga.
Dagens kuriosa för den som orkar läsa längre:
Jag sprang ihop med bästa Lofsan det första jag gjorde när jag kom till området. Hon gjorde en fantastisk prestation och sprang igår på 2,37 – på en startplats hon fick helt spontant bara för några veckor sedan. Inte konstigt att hon är en förebild för många (inklusive mig, big time)! Idag sprang hon för att stötta Titti Schultz, som gjorde sin prestation idag med hjälp av Lovisa.
Apropå Titti så bara älskar jag henne. Rix Morgonzoo är mitt favoritprogram på radio om morgnarna, jag njuter av att höra dem i bilen och skrattar högt. Så det var kul att se henne live idag – ja till och med bli presenterad och då passade jag på att säga att jag gillar henne massor (man ska berätta för de man gillar att man gör det, det lyfter vem som helst!). Rapp som hon är svarade hon ”och då gillar jag dig med! så enkelt är det med mig!”. Hahaha, sköööön. 🙂 Imorgon måste jag lyssna för att höra om hon pratar något om sitt lopp, hoppas det blir bilköer 😉
Hörrni, det där med tjejklassikern förresten. Jag har inte bestämt mig för något mer än Tjejvasan, men av någon anledning är ett hotellrum i Linköping bokat i juni… Say no more. 😉