Det har inte blivit så mycket innebandy för mig den här säsongen. För alltså, ja, egentligen är jag fortfarande en aktiv utövare som spelar i riktigt divisionsspel och sådär. Utvecklingsserie, med lag bestående av unga, lovande spelare. I vissa lag, alltså. Vårt lag och några till i serien är däremot veteraner. Intressant mix. Innebandy är liksom en sport det är svårt att lägga av med, för man hänger med ändå och det är så sjukt kul. ”Jag kommer nog inte sluta förrän jag behövt byta en höftkula eller nåt”, som min lagkompis uttryckt det. Och så är gammal ofta äldst. Vi vinner på spelsinne, teknik och rutin, trot eller ej.
Vad som hände för mig den här säsongen efter en bra inledning där även mina fina barn fick invigas i denna härliga sport är svårt att säga. En kombination av (för vår familjs planering) dålig träningstid, trött hall (rivningskontrakt), mycket jobb vilket gjorde mig sliten och fick mig att ta den enkla utvägen – dvs gymmet några hus bort istället för träning långt bort som krävde hämtning av bil och framgrävning av denna i all snö som fallit. Typ. Och längdskidor, bortahelger och allmänt gymsug.
Idag vankades sista seriematchen för säsongen och jag kunde vara med och passade då på att göra ett gästspel. Vinst skulle innebära serieseger och det var inget mindre än derby mot Bajen som väntade (för oss djurgårdare dvs). Så hur kul det än var (alltså enormt, fantastiskt, underbart!) var det surt att Bajen satt vinstmålet till 7-6 med 15 sekunder kvar.
Men efter idag kunde jag ändå bara delta i Lindas tävling med ett enda träningsredskap. För det finns inget redskap i världen som skänker samma tränings- (och tävlings-) gläjde som en innebandyklubba. En klubba man kan göra både brytningar, snygga pass och mål med, som ger hög puls, lycka och adrenalin. Högt älskad. Till månen och tillbaka. Runt höftkulorna ett hundratal varv.
Apropå foam roller som är priset i Lindas tävling, så är det något min man skulle behöva idag. Han har brutal träningsvärk efter gårdagens Lofsanspass. Jag kan inte sluta le. Jag har aldrig hört honom klaga så enormt om någon form av smärta någonsin under våra 12 år tillsammans. Grymt fint. Själv känner jag inte alls mycket – undrar varför? Vill lova att jag inte maskade ett dugg utan verkligen maxade. Fast den uteblivna tränignsvärken var förstås bra med tanke på förmiddagens innebandy. Och så är den inget kvitto på resultatet heller har jag förstått. Eller?