Det här har varit en ovanlig helg. Vi har varit på riktig hemmafest, och det inte bara en utan två kvällar. Snälla morföräldrar har varit här och vaktat barn. Vi har dock hunnit umgåtts om dagarna rätt bra, så vi känns alla nöjda med upplägget.
Jag älskar hemmafester, det är så nice! Däremot har min tajming med en förkylning som satt sig på stämbanden inte varit särskilt kul. Fy för att försöka prata med folk och knappt få ut ett ljud utav bara kraxa på ett sätt som absolut inte överröstar musiken.
Jag har haft lite halsont som kommit och gått under veckan men inte blivit något värre som tur är.
Nu är frågan hur rösten klarar ett 5-årskalas? Blir det enklare eller svårare än på vuxenfest?
Nu har vi just sagt hejdå till morföräldrarna och jag har placerat mig på balkongen och planerar inte att röra mig på en timme eller mer.
Jag pratar ofta om att vår innergård är så ful/trist, men positivt är att den gillas av barnen trots allt. Stella spanade in två dagiskompisar där och de har kört ett femtiotal varv med sina sparkcyklar. Följt av att gå in till en av dem och hängt. Jag håller distansen från våning 6 och tänker att hon blir så mycket större för varje dag.
Jag förstår att hus med gräsmatta och små kvartersvägar är fantastiskt såhär års, men en lekvänlig innergård och vänner att kila över till spontant är hyfsat lyckat det med.
Keso/yoghurt med jordgubbar sommarmorgonen till ära, stor latte i handen och dags att läsa Sofie Sarenbrandts Andra Andningen. Like.
Och i samma stund som jag postade inlägget dök fyra 5-åringar visst in genom dörren. Ihop med en tvååring här hemma förvandlades tillvaron till aningen stimmigare. Men ack så mysigt…