Stockholm maraton idag, och givetvis läge att vara på plats. Vi försöker titta varje år – även om jag inte var stark nog att stå där i regn och rusk förra året… Betydligt mer folk längs banan i år.
Vi stod vid Hornstull och såg tyvärr första varvet. Det är roligare att stå där andra varvet när man ser vilka som är helt slut (de flesta) och vilka som har krafter kvar, och ens support behövs allra mest. Dessutom är det väldigt tjockt med folk första varvet så vi lyckades inte se en enda av de vi kände trots att vi stod där länge.
Barnen tröttnade rätt snabbt, såklart, och fick utforska ny lekpark med morföräldrarna istället. Den ligger riktigt fint denna, i Högalidsparken.
Suget att springa börjar absolut infinna sig när man ser maran, men nej, inte för mig. Det är för långt helt enkelt. Milen och halvmaran är långt nog!
Lovisa däremot, hon bestämde sig i förrgår (!) för att hon skulle springa. Hon drog på i ett väldigt tempo och landade efter att ha kroknat på slutet (som de flesta) på 4,02 – alltså respekt!!!
Det är en så enorm prestation att springa en mara, oavsett om man landar på under 3 timmar eller över 5. Så häftigt!
Sen knallade vi hemåt igen, jag spontanköpte två olivträd som var jättelätta att frakta hem gåendes (eller inte) och Hornstulls ansiktslyf gladde mig rejält. Äntligen!
Sånt som får min man att älska mig lite extra. Eller inte.