Det kändes, ärligt talat, lite sådär bara att få inbjudan till ettlunch-backpass av Sara i mailen. Shit vad jobbigt (nu igen), och vad ska jag nu med den där löpningen till?
Jag svarade såklart ja.
Sen kom morgonen, och det regnade rejält och var 13 grader ute. Jag la i ett par inneskor det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån.
Men ni vet, att träna med sällskap är ju det bästa sättet att njuta lite extra av träningen och att gå utanför bekvämlighetszonen på samma gång. Och det där med regnet är ju inte så farligt egentligen – det värsta som kan hända är att hår och ansikte blir blött, och det spelar ju inte så stor roll när man ändå ska duscha efteråt.
Och vet ni vad regnet gör? Jo det gör att luften blir betydligt syrerikare. Underbar att andas in. Välmåendet blir enormt och en löptur i luft som är krispig av hösten och syrerik av nyss fallet regn, det är ljuvligt inifrån och ut.
Här joggar Sara och Linda ner igen för backen.
Vi joggade från jobbet en dryg kilometer till Tantolunden, och där körde vi 8 backintervaller på en backe som tog ungefär 1,45 att springa. Då stannade vi vid lite olika ställen – det är fiffigt med backintervaller och gör att man kan träna ihop trots att man ligger på olika nivå.
Mitt pannben verkar visserligen ha tagit semester eller något, men dagens bra som jag tar med mig är att pulsen faktiskt gick ner rätt fort. Alltid nåt! Benen var tunga efter gårdagens crosstraining-pass med Lofsan på Rosa skrot men jag vet inte om jag ska skylla på det. Jag blev helt enkelt väldigt trött. Och undrar i efterhand om jag verkligen gav 110%. Fast det tvivlar man kanske nästan alltid på?
Inspirerande multisportaren Linda var en grym sparringpartner, snäppet starkare och snabbare än mig men lagom att få draghjälp av och ta rygg på. Sara drog iväg i sin egen elitmässiga klass, förstås. 🙂
Hade Sara fångat oss 10 sekunder tidigare hade Linda hängt rakt ner och jag med över det där elskåpet.
Så, ja, givetvis var passet rätt hemskt och jag undrade varför jag gör sånt där om och om igen (men inte tillräckligt ofta egentligen). Samtidigt visste jag ju svaret hela tiden. Under passet såväl som efter passet.
Icke-bekvämlighetszon, njutningszon?
Sen var det inte så mycket bekvämlighetszon att jag glömt sminkväskan hemma och fick köra eftermiddagen naturellt. Det är inte så lite det, för en som helst knappt går till affären utan mascara på.