Den frågan ställde Clara i ett blogginlägg idag. En diskussion man återkommer till ofta, och kanske främst när man är småbarnsförälder. Det är så mycket som ska hinnas med, man vill vara med sina barn men de flesta vill också vara bara sig själva ibland också. Det jobbas heltid och man vill träna och träffa vänner. Ekvationen är otroligt svår. Jag har tidigare pratat lite om hur jag tänker kring prioriteringar, att man måste definiera gränser för vad som är en acceptabel/bra nivå att ligga på inom olika områden. Läs här. Jag har kommit på att jag verkligen lever så. Sen lever vi nog ärligt talat lite mer intensivt än många andra, det får vi även ofta höra – men vi gillar det och tycker om att ha högt tempo.
Något annat som är viktigt är att jag när jag gjort ett visst val försöker vara där. I den stunden. Med det menar jag att är jag hemma med mina barn så tänker jag inte ha dåligt samvete över jobbet och lägga energi på att tänka på det. Har jag valt att jobba vissa tider och är på jobbet så tänker jag inte sitta där och ha dåligt samvete över barnen och hur de har de på förskolan. Tycker jag på riktigt att de går för långa dagar så måste jag omprioritera, se till att någon av oss går ner i tid. Har jag valt att gå och träna så ser jag till att njuta av träningen. Fokuserar på att jag där genererar energin som är direkt input i de övriga områdena i livet.
Lägger jag bara ribban för vad jag tycker att är bra nedre gränser såväl som övre så lyckas jag dribbla det hela riktigt bra. När jag gör val om vad jag ska prioritera så försöker jag tänka både subjektivt och lite objektivt. Dvs, inte bara tänka med hjärtat – för jag är en sån som spontant säger ja till allt snarare än nej (för det händer ju så mycket kul!) men jag måste ibland inse att jag inte kan vara med på allt och när jag väl valt bort något så måste jag vara avslappnad i det beslutet. Vara här och nu i det jag valt. Aktiva val. Balanserade val utifrån helhetsbilden.
Så resonerar jag.
Hur tänker ni? Funkar det?