Vi klämde in lite skridskoåkning igår, för vi behövde kämpa lite med Max igen för att få honom att vilja gå på skridskoskola idag, söndag. En aktivitet som vi för länge sedan anmält honom till. Det vill säga, på den tiden då han fortfarande var entusiastisk och inte ansåg sig ”inte kunna åka!” som han kommit på sedan någon månad. Sedan han fick stå på ett par skridskor, vill säga. Och visst kämpade vi, och han kanske inte ökade självförtroendet nämnvärt men tyckte iallafall att vissa inslag var roliga så vår utflykt fyllde sitt syfte iallafall. Och Stella älskade det som vanligt – skridskoskolan borde snarare vara för henne (men det hinns inte om inte något annat väljs bort).
Det var inte direkt en entusiastisk Max som kördes mot Björknäs islada, men efter lite fika tog det sig, och inte minst när hans bästa kompis aka granne kom – och efter att de coola skydden som kusinerna försett honom med plockats fram var han nästan sugen. Nästan.
Eller jo. Det var han.
Och så gav han sig på stapplande steg ut på isen och en timme senare var han ungefär 300% bättre än när passet började. Dessutom tyckte han att det var roligt – tänka sig!
Stellas aktiviteter var som vanligt ridning och handboll, det sista för dagen i nya klubbkläder. Själv fick jag in ett grymt pass på SATS och trots framförhållning på en timme gjorde både J och C sällskap. Vilken hit! Mitt bästa pass för stenhög puls och rejäl styrka är detta pass á la Lofsan. Som det levererade idag! Dessutom inledde vi med 15 minuter gåintervaller med brant lutning enligt upplägg av samma geni.
Max hängde på MiniSats han.
Trött såhär på söndagskvällen? Eh, jovars. Men nöjd.