Förändrat mig? Från något, till något? Jag har alltid tränat. Det har alltid varit ett av mina allra största intressen, om än i olika tappning. Därför kan jag inte egentligen säga att träningen förändrat mig. Jag vet bara inte vem jag skulle ha varit utan den.
Våra barn är inte överförtjusta i lagidrotterna vi låtit dem testa hittills. De gillar, ja, men de är inte helt fast, liksom. Jag hoppas att de ska bli det, mycket för att jag vet vad idrotten gett mig. Att lagidrotta lär en att jobba tillsammans mot gemensamma mål. Att sätta sitt eget åt sidan för allas bästa. Att ha otroligt roligt tillsammans. Att anstränga sig för att gå på alla träningar, för att det är en del av konceptet som lag – man gör det för alla andra lika mycket som sig själv. Att bita ihop och ”bara göra det” även när man inte har total lust. Så är det ju med mycket i livet, så den skolan är en del värd den med. Dela motgångar ihop, och glädjas åt gemensamma framgångar.
Men framför allt har det varit så otroligt kul, och för mig är det den gläjden som följt med mig resten av livet. Jag har så många otroligt varma och glada minnen från mina många fotbollsmatcher och inte minst cuper, och kan uppenbarligen inte sluta låta lagidrott och träningsglädje förgylla mitt liv. Och är det inte lagidrotten, bollidrotten, så är det annat jag vill aktivera mig med. En livsstil.
Så vem hade jag varit utan? Jag hade inte bara haft mindre glädje i livet, varit mindre stark, pigg och glad (vilket är en direkt effekt av regelbunden träning) utan jag hade också förmodligen haft andra referensramar och varit en sämre lagspelare – i tävling, jobb och livet i allmänhet. Tror jag alltså. Tack och lov att jag aldrig behövt veta det, och inte kan svara på frågan hur träning ändrat mig.
Max invigs i fotbollens fantastiska värld, sin första träning med Sickla.