När en barnmorska tittar djup in i ögonen på en, lägger huvudet på sned och innerligt undrar Hur mår dù?… Då är man inte stark alltså. Då petar det liksom i det inre, och jag vet inte hur ni andra som varit eller är höggravida upplever det där inne, men i mitt inre valsar hormoner, ovanlig skörhet och en rätt stark inre trötthet som sällan släpps fram. Det tog ungefär två minuter in på besöket innan hon lyfte frågan om läkarbesök och sjukskrivning men jag avböjde vänligt men bestämt. Inte nu. Det ska gå bra det här, bara jag fortsätter – eller ännu starkare – värnar om mina lugna stunder, prioriterar ner och delegerar och lämnar över. Hur svårt kan det vara?
Idag har jag iallafall tagit tillfället att jobba på distans vilket gör sitt för både arbetsro och möjlighet till fokus på de allra mesta viktigheterna, och med det aktivt agerande på den där inre stressen. Underbart. Kontoret är ett lugnt inne i stan där den enda personen nära är min man som också jobbar på så tystnaden är på något sätt extra harmonisk. Ljuvligt!
Men nu är det lunch i stan, och för övrigt gick morgonens barnmorskebesök utmärkt. Bebis växer som hon ska, ligger neråt och allt sånt och mina värden – de mätbara – är fortsatt finfina. Så med det välkomnar jag fredagen och helgen som bland annat innehåller grann-AW, fotbollsmatch för Stella, kräftskiva med vänner och förstås en del vila också. Hej helg!