Ja. Det gjorde jag, för några veckor sedan.
Men, du älskar ju ditt jobb?
Ja, det gör jag. Har jag gjort. Precis hur mycket som helst. Jag har under många år befunnit mig i en av de allra mest spännande branscherna, på ett företag jag tror på både till det yttre (vad som erbjuds) och det inre (hur det görs), och jag har fått stretcha mig. Haft utmaningar, nått mål, jobbat med grymma människor, gjort saker bättre. Fått sträcka mig över alla nivåer – strategisk, taktisk, operativ – och ja hörrni. Vilken resa det varit. Jag har lärt mig massor, levererat grymt (faktiskt) och haft hur roligt som helst. Och, att jobba mycket eller ha hög press är inget jag är rädd för, och jag vill ha det så. Har alltid haft det så. Spännande och modiga företag motiverar och inspirerar mig, och även om press kan kännas mäktig så triggar den mig. Varje dag finns saker att uppnå, och att göra det tillsammans i en grupp – där jag i en stor kontext leder personer, och i andra sammanhang följer och styr utifrån beslut på annat håll – är en av mina stora motivationsfaktorer.
Jag har brunnit så mycket. Med konstant glöd och höga flammor, ungefär. Och så eskalerade mycket, och jag brann mer, och sedan mer, under en lång tid, och sedan… brann jag ut.
Så, jag blev färdig. Och att säga upp mig är nog det modigaste jag gjort (i jobbsammanhang).
Ibland måste man stänga ner något för att ge utrymme för något annat. Och, min situation har inte känts hållbar ett tag. Ett ganska långt tag, tror jag. För mig blev detta sättet att ta ansvar för mig själv (och de som behöver en fungerande jag, dvs min familj), och samtidigt öppna upp för något annat. Jag tar ansvar för min nutid och också min framtid. Det känns… stort.
Jag tittar framåt nu, men måste samtidigt vara i nuet och även balansera energinivåerna och vad det finns utrymme för. Det är en rätt svår balansgång. Det finns glöd kvar, jag är tack och lov inte på noll utan har identifierat och agerat i tid, men måste akta mig för att inte springa för fort för snart, eller att köra på i samma tempo i nuet. Jag måste värna glöden som finns kvar, det finns lite för stor risk att den slocknar helt och då är vägen framåt alldeles för lång. Det går inte, jag har inte råd med det.
Men, planen börjar bli rätt tydlig, och redan nu – några veckor efter mitt egentligen ofrånkomliga beslut – bubblar det starkt i mig kring det som kommer att komma.
Så, framtiden?
Om inget som är för attraktivt för att stänga dörren för dyker upp så står jag på egna ben om 2,5 månader. Jag kommer att fortsätta verka i den kontext där mina starka kvaliteter mest kommer till sin rätt, och där jag får just de där utmaningarna som jag triggas av. Så, det blir hyfsat samma lika. Men jag kommer att göra det på mina egna villkor, med mig själv som chef och förhoppningsvis spännande uppdragsgivare. Jag vet att jag har mycket att ge, till många spännande företag som finns där ute, i världen utanför dörrarna jag varit innanför i mer än 5 år. Jag titulerar mig senior consultant, tror nästa roll blir projektledare (men det finns tvister på det) och min profil på LinkedIn är uppdaterad.
Framtiden blir spännande, och den blir min.