Vi är ju aningen äldre äldre än våra motståndare ofta när det vankas match. De må vara unga och snabba, vilket de väl bör vara när de spelar i utvecklingslag. Vårt lag är ju liksom avvecklingslag. Vem bryr sig, sjukt kul är det oavsett! Ofta pratas det om att vi inte borde hänga med i slutet av matcherna men jag vet inte jag. Vi har ju liksom passerat sådana där 30, 35- och i vissa fall 40-årskriser så vi jobbar ju numera med halvmaror och sånt på meritlistorna – med andra ord är vi nog inte träningsmässigt efter de duktiga yngre tjejerna. Lustigt ändå, de blir nog provocerade av det faktum att så mycket äldre tjejer (jaja, ”tanter”) är bättre, men vi kan ju liksom spela innebandy. Och själva blir vi inte så förnärmade av att de påpekar att vi är äldre (om de gör det. det kan hända när de är frustrerade), för det är ju inte så att vi inte vet det. Inte heller gör det oss något. Vi är i en riktigt härlig fas i livet, med en massa fina barn, roliga jobb och så kan vi fortfarande spela innebandy och det enbart för att det är kul. Jag tror inte någon i laget skulle vilja byta…
Idag mötte vi ett sånt där ungt lag, och vi vann med 7-1. Grymt kul. Själv gjorde jag 3 mål och det är ju faktiskt alltid extra roligt att göra mål, så är det bara. Love love.
Som hejaklack hade vi ett helt gäng av de där fina barnen, som mest bara var gulligast i världen.
H hade en utlovad sovmorgon (liksom jag har imorgon) och med rätt tidig match var det bara att ta med båda barnen. Stella älskar att följa med och roar sig själv, hon tycker det är vrålmysigt märker man, och förstår ju att inte vara nära sargen och sånt – med Max är det knepigare. Jag var rätt orolig för det innan matchen, rätt övertygad om att det absolut inte skulle gå. Men jo. Han satt nöjt och tittade på hela matchen (och spelade/sprang såklart lite i paus), med underhållning som duplo, bilar, andra innebandyungar, russin, festis, äppelklyftor, banan och ja lite så. Mutor och lite väl snacks-igt för att vara en förmiddag sådär, men vad gör det? Förutom att han fick sägas till om det där med att hålla sig på säkert avstånd från sargen ibland så skötte han sig utmärkt, tillsammans med de andra barnen. Fantastiskt!
Men om jag får välja så tar jag ju helst inte med dem, lite lättare att fokusera på matchen blir det ju om jag är själv. Samtidigt är det bara så galet charmigt att de är med och faktiskt verkar ha kul – jag önskar att hela idrottshallsgrejen blir deras för hela livet!
Koncentration förresten.. det verkade ju ändå gå rätt bra ändå. Bytet på bänken, fixa med tilltugg och grejer, in på plan och köra på. Ha roligt. Bara grymmers.