Det händer faktiskt fortfarande att jag tänker på hur arg jag blev över den där diskvalificeringen jag fick under orienteringstävlingen i ettan på gymnasiet, när jag egentligen vann. När vi inte fick mer instruktioner än att vi skulle vara två och två, och jag och min kompis Henrik valde att springa ihop. Inte för att vi ville vinna, utan för att vi hade kul ihop och för att han tyckte att jag var bra och lovade att hänga på trots att han, som han sa ”inte alls har lika bra kondition som du”. Jag slet verkligen. Stackars Henrik som varken kunde läsa karta särskilt bra eller hade alls samma fysik som mig (som då spelade fotboll i F-16, juniorlag och damlag parallellt) drog jag runt längs banan, med en vinnarskalle som få. Bara nästa kontroll också. Och nästa. Och nästa. Jodå, du orkar! Kämpa på! Jo, det där på kartan betyder att vi ska upp för den där kullen, så det gör vi nu. Kom igen!
Jag blev så förvånad när jag inte såg mitt namn på resultatlistan som sattes upp i aulan någon dag senare. Jag visste ju att vi hade tagit alla kontroller, och att vi hade en tid som skulle räcka långt. Enligt det som tydligen delats upp i ”gymnasiemästare 1-an Tjej” och ”gymnasiemästare 1-an Kille” skulle jag komma först i Tjej-gruppen och topp 5 i Kill-gruppen. Men vi fanns ingenstans, jag fanns ingenstans. Däremot återfanns Henrik själv i Kill-gruppen, i den där individuella resultatlistan.
Tydligen var det för att jag sprungit med en kille. Hur det skulle ha påverkat min förmåga att springa fort och målmedvetet de där kilometrarna vet jag inte. Inte heller att jag skulle haft någon fördel av den förmåga att läsa kartor som snoppbärare tydligen har till skillnad från de med snippa.
Faktum är ju att det var tvärtom, och det påtalade jag. Förstod hen inte det egentligen själv också, utifrån vad hen visste om oss?
Du motiverade det aldrig. I betyget stod visserligen en femma, som alltid, och även om orienteringstävlingen kanske togs med i din samlade bedömning och rent allmänt snabbt glömdes av alla så är den här behandlingen fortfarande ett minne som upprör mig. En tagg i det som senare visade sig vara ett riktigt feministhjärta. Tacka fan för det… Orienteringstävlingar är ju det lilla i det stora. Det är det. Just det.
Jag hoppas utvecklingen gått framåt de senaste 20 åren. I skolan, i idrottsvärlden och i världen. Fast, jag vet ju att även om det kanske gått framåt är vi inte framme. Långt ifrån. Inte någonstans.
Lästips: Like a girl i min familj.