Ja, nog har jag det! Hån pushar mig för att komma iväg utan Stella, att träffa vänner, stanna ute sent. Han sköter gladeligen läggningar många gånger i veckan. Har det varit jobbiga nätter vet jag att jag kan väcka honom för avlastning, och efter tuffa veckor tar han utan snack hela nätter på helgerna. Han ser det som positivt att jag vill hålla kontakt med jobbet, och kommer åka på konferenser eller gå på månadsmöten trots att jag egentligen är föräldraledig. Han ger Stella mat så gott han kan, lyssnar på mina funderingar och fixar och pysslar och donar här hemma.
Att han är fantastisk och "ställer upp" är många i min omgivning eniga om. Det får jag ofta höra. Väldigt, väldigt ofta faktiskt. Och att han ska vara föräldraledig i ett halvår, det är ju också fantastiskt, säger många till mig.
På något sätt så känns det ofta – för att inte säga i princip alltid – som att lika ansvar och en naturlig, i princip jämställd fördelning hemma förtjänar att mannen höjs till skyarna.
Och missförstå mig inte nu och tro att jag underskattar detta, eller inte uppskattar min man – det är inte det jag vill få fram. Jag älskar honom för detta, och jag skulle aldrig vilja leva på något annat sätt. Jag vill bara uttrycka en liten stilla fundering kring om det finns någon som tänkt samma sak om mig, att jag är lite extra fantastisk som ger min man precis samma (fast ännu mer) utrymme, möjligheter och annat som han ger mig. Jag tror inte det…
2009 är året. Är vi där ännu? I det där jämställda samhället, som väl de flesta väl strävar efter? Möjligtvis hos många i teorin, mer än tidigare. Men ibland skiner det igenom, arvet vi har med oss och fortfarande kämpar emot. Och det inte så lite tydligt….