Med den rubriken skulle man kunna tro att det är dags för ett politiskt eller allmänt genomtänkt inlägg om något aktuellt ämne eller så. Men hey, det är ju bara inte sånt som min vardag kretsar kring för tillfället. Jag tänkte istället bara berätta att nu j*lar är det dags att ta tag i nattstöket. Vi VET ju liksom att det är upp till oss att ta kommando och vänja Stella av med sina nattliva uppvak hon började med igen för en knapp månad sedan. Mat två gånger per natt är helt enkelt inte nödvändigt för en 8½-månadersbebis.
H är en klippa. Han är verkligen helt grym. Trots att det är vardag började vi med natt 1 av kämpa-nätterna inatt. Vi kan inte börja på fredag då H ska ut med några kompisar då, och det kändes nödvändigt att han börjar – eftersom Stella blir argare när det är jag (jag har ju liksom maten närvarande hela tiden), och jag lättare kapitulerar när hon gråter eftersom jag ju kan ta till det hon allra helst vill ha. Så med öronproppar i har jag sovit gott hela natten. Underbart! H har kämpat som en tok, och spenderat natten i soffan samt på mattan i Stellas rum. Klockan kvart i 7 tog jag in henne till mig för första maten sedan kvällsgröten 12 timmar tidigare. Hon somnade sedan om en timme till.
Under natten hade hon varit ganska svår-omsövd, men när hon väl somnat sovit ganska många timmar i stöten – dvs, inte hungrig. En fantastiskt insats av H verkligen, och nu är det upp till mig att ta över staffettpinnen och kämpa vidare.
Så inatt är det jag som ska vara stark. Det gäller bara att intala sig vad det är som gäller, att veta att jobbigt kortsiktigt blir bättre långsiktigt.
Yes we can!