Vi pratar ofta om att vi aldrig tänkt på det här med fästingar under vår uppväxt. Man har skuttat omkring i kohagar med högt gräs och blomsterängar helt obekymrat. I Stockholm däremot, där är det nästan en lite läskig känsla att behöva gå mot buskar och i högre gräs. Trots en del spenderad tid i fästingtäta skärgården har jag aldrig någonsin fått en fästing på mig.
Idag dock, så hittade Henke en på Stellas axel. What?! Vad den kom ifrån fattar jag inte! Jag reagerade imorse på att hon hade ett "myggbett som gått sönder till ett sår", för det var en röd ring med en liten svart plutt i – som en skorv typ – men jag reagerade inte på det nämnvärt. Myggbett hör ju liksom sommaren till, och är inget man kan undvika. Det var dock detta som ikväll visade sig vara ett fästingbett – och det svarta var en fästing. Otäckt!!! Den skulle kunna ha kommit från vår skärgårdssväng i onsdags, men då borde jag sett det redan igår med tanke på att hon spenderar gott om tid utan kläder i det här vädret. Troligast är dock att den kom igår någon gång. Alltså, det finns ju fästingar här också numera.
Oh well, det är sånt som händer. Fast att leta fästingar på både oss själva och Stella, det måste vi helt klart bli bättre på.