Det är väldigt sällan nuförtiden som jag (eller vi) sover med Stella i samma säng. Förut lyfte vi ofta över henne när hon vaknade för morgonamning runt 5-tiden och lät henne sova sista timmarna med oss, men det var ganska många månader sedan nu.
Fast när vi var i Dalarna jag och Stella fick hon sova med mig ibland, och OM jag njuter! Nu när det inte är så ofta så kan jag släppa att jag kanske sover lite sämre, och bara tänka på hur mysigt det är.
Sen kan hon få sova hos oss om hon drömmer mardrömmar (eller något? vi tror det iallafall). Hon vaknar i sånt fall på natten någon gång och gråter, och är lugn bara om vi håller händerna på henne. Som ett tungt täcke. Så fort vi tar bort händerna från hennes lilla kropp så gråter hon till igen, vare sig hon verkar sova eller vara vaken. Efter en stund orkar vi inte sitta så längre, och tar in henne till oss istället, och där somnar hon – och vi – gott, nära, nära.
När Stella sover i sin säng så ligger hon alltid med huvudet mot spjälorna. Det är som att hon vill ha något tätt mot huvudet hela tiden. Det märker vi när hon sover hos oss, för då kryper hon nära och lägger sitt huvud i min armhåla. Ja… verkligen… Jag kan flytta på henne, framför allt nu när det är så varmt och svetten rinner från hennes hår som lockar sig av värmen, men det tar inte många sekunder innan hon är tillbaka.
Och oj, vad dåligt jag sover. Inte för att det är obekvämt. Inte för att hon snusar. Inte för att hennes små ben sparkar lätt mot mina lår när hon rör sig. Utan för att jag bara inte får nog av att sniffa på henne. Lyssna på hennes andetag. Titta på hur hennes ögonlock fladdrar, och hur hon smackar lätt med munnen. Tänka på hur fantastisk hon är, hur otroligt söt hon är, och hur ljuvligt det är att ha henne mot mig. Därför sover jag lite sämre. Men det är värt det. Om det är värt det! Underbara, underbaraste lilla bebis. Som får sova nära mig när hon bara vill. Att vara hennes trygghet, det är det största jag upplevt. By far.